DEBATT 4, publicerat om skolan, BIRGITTA RUDENIUS, KASTANJEBACKEN

[] [Skolan och Betygen 25/6 2000]
[Skola för alla 4/4 99][Boksatvsbarnen 25/2 99][Krutdurken 30/6 98]
[Aktuellt][länkar]

Publicerad i NST 25/6 2000
Apropå insändare från (v) om skolan och betygen.

För elevernas skull – behåll betygen!

R-a L-ö, NST 10/6 –00, skriver för Ung Vänster Skåne om dess syn på utbildning, undervisning och betygssystem.

RLs beskrivning av skolan är naturligtvis utifrån ett vänsterperspektiv och i den uttjatade och otidsenliga klasskampsretorikens anda.

RL skriver att skolan är odemokratisk, klassamhället slår igenom och maktbalansen mellan lärare och elev är skev i skolan. Dessutom anser vänstern att betygssystemet bör avskaffas för demokratins skull.

Jag anser att betygs- och utvärderingssystem bör behållas för elevernas skull. Betygssystemet sett som ett utvärderingsinstrument och en resultatbeskrivning kan utvecklas ännu mer.

RLs vänsterbeskrivning av skolans arbete och arbetssätt saknar helt stöd i läroplanen. Bilden kan vara sann eller uppdiktad i debattsyfte. Är det en sann bild så borde den skolan omedelbart stängas! Det gäller för friskolor som inte lever upp till sitt uppdrag och det borde gälla alla skolor. Tyvärr finns det fortfarande skolor som inte lever upp till sitt ansvar och tar sitt uppdrag på allvar.

RL och vänstern förlägger orsaker till alla fel utanför de berörda och särskilt på betygssystemet. Forskning visar bl a att avgörande för behållningen av studier är med vilken inställning till arbetet den studerande har. Detta kräver bl a insikt, medvetenhet och kännedom om det egna sättet att lära. Förmågor som enligt läroplanen ska utvecklas i skolan.

Det är riktigt att hemmen har stor betydelse för elevernas studieresultat. Att här resonera i klasskampstermer på typiskt vänstermanér ter sig idag lite löjligt. Viktigare än föräldrarnas utbildningsnivå är deras aktiva engagemang i sina barns skolgång. Även lågutbildade föräldrar tar och kan ta detta ansvar. Även lågutbildade föräldrar kan inse betydelsen av att överföra en positiv bild av skola och utbildning till sina barn. Vänsterns agitation är dock inget stöd för dem. Tvärtom, till men för barnen. Barn som går omkring med en fientlig bild av skolan lär sämre.

Idag fokuseras mycket energi på elever som inte når godkänt. Tidigare kunde dessa elever "slussas igenom" eller "flyta igenom" skolan utan att få det stöd de var i behov av. Nuvarande betygssystem fungerar som en garanti för dessa barn. Elever som befaras ej nå godkänt har ovillkorlig rätt till stöd.

Idag kan kommuner inte i samma grad och absolut inte framgångsrikt spara bort pedagogisk eller specialpedagogisk kompetens. Idag efterfrågas denna kompetens mer och mer. Det gynnar alla elever.

Birgitta Rudenius

Publicerad i NST 4/4 1999
Apropå Insändaren i NST "Besparingar i Svalöv" av KUNgruppen (s) DR och AB.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om ngt som berör Svalövs kommuns ekonomi inte heller kan jag kommentera Skolverkets synpunkter på just Svalövs kommun.

Två saker i författarnas sätt att uttrycka sig reagerar jag på. Dels uttrycket "barn med särskilda behov" och dels "mer resurser".

Tiderna förändras snabbt och vår syn på kunskapsbegreppet prövas och omvärderas. Även vår syn på lärandeprocessen och kunskap om lärandeprocessen förändras och måste ständigt aktualiseras. Som viktig utgångspunkt för diskussionerna ligger vår människosyn. Och när det gäller skoldebatten även hur vi ser på skolans roll och uppgift.

Resonerar man i termer "barn med särskilda problem" då anger man en människosyn där problemet ligger inom individen. Det är barnet eller eleven som är problemet, bärare av problemet. Så är det inte! Vi har inte barn med en massa problem! Vi har en samling barn. Alla är olika, har olika behov, olika förmågor, olika uttryckssätt, olika erfarenheter, olika kulturbakgrunder, olika temperament, olika förmåga till empati, olika förmåga att bemästra aggressioner, olika temperament, olika …. Men vi har en "skola för alla"! Eller?

I en skola för alla är det skolan som äger eventuella problem. Så är det! Glöm aldrig detta! I vår skola för alla finns alla våra olika barn. Ibland är ett barn i behov av särskilt stöd för att nå satta mål. Våra barn, elever är olika "Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla". "Hänsyn skall tas till elevernas olika behov och förutsättningar." Alla barn har rätt att i skolan "finna sin unika egenart". "Alla som arbetar i skolan skall uppmärksamma och hjälpa elever i behov av särskilt stöd ". Citat ur Lpo94, Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.

Att prata om "mer resurser" som likställt med mer pengar ter sig otroligt fantasilöst och tomt. Särskilt mot bakgrund av ekonomiska och resultatmässiga jämförelser internationellt.

När alla kommunala (skol)politiker och alla i skolan, lärare m fl, är väl förtrogna med Läroplanen då har man sitt uppdrag klart för sig. Det är utgångspunkten därefter ska man bestämma hur uppdraget ska genomföras, ramarna och direktiven. Slutligen sker verkställigheten på varje skola. Tyvärr är vissa skolor organisationsstyrda ofta utifrån ett ekonomiskt perspektiv medan andra skolor lyckats bli uppdragsstyrda utifrån ett elevperspektiv.

Resurser i denna debatten handlar snarare om behov av kompetens. Behov av lärare som ser sin professionella roll som pedagog och uppdragstagare samt behov av pedagogiska skolledare som ges de rätta förutsättningarna.

Med särskilt stöd menas bl a att mål och metoder anpassas efter den enskilde eleven, andra tidsramar, annan struktur än den gängse, alternativa läromedel, tekniska hjälpmedel eller särskild kompetens hos de vuxna (SIH).

Birgitta Rudenius
specialpedagog

Till sidans topp!

Apropå TV-programmet "BOKSTAVSBARNEN" av Reportrarna. 19990225.
Reportrarna@svt.se

Jag tycker att Reportrarna lyckades uppseendeväckande bra med detta program. Mycket bra att man fokuserar även på skolan och inte endast på de enskilda barnen.

Vad som betraktas som handikapp eller funktionshinder beror på samhällets toleransnivå. Det samhället som vi lever i just nu.

Jag menar att skolan måste ta tillbaka initiativet i denna fråga och i debatten. Vi i skolan, vi pedagoger, måste visa upp att vi klarar att ställa diagnos både på skolan och på eleverna. Vi måste visa upp vår pedagogiska kompetens och vi måste se till att ta utrymme i debatten.

En (alltför) lång tid har medicinska perspektiv tagit initiativ och lagt beslag på debattutrymme. För oss pedagoger är det inte särskilt tilltalande att våra elever får konstaterat skador eller störningar i hjärnan eller någon annanstans. För oss pedagoger kan det inte heller vara särskilt intressant med den exakta lokaliseringen av skadan i hjärnan.

Däremot är det mycket intressant att känna till hjärnans kapacitet att finna nya vägar när hinder uppstår. Därför tycker jag att Lurias teorier är ett så bra komplement till pedagogiken. Det är väl fantastiskt att tänka sig att hjärnan ger dessa möjligheter! Det är vårt jobb att hitta vägarna.

Vi måste arbeta på flera plan. Visst gäller det att ställa pedagogisk diagnos på skolan. Hur ser den miljön ut där våra elever vistas? Inlärningsmiljön och utvecklingsmiljön.

Vi måste också skaffa kompetens att "bedöma", "diagnosticera", "kartlägga" våra elever … ja orden är värdeladdade och vi uppfattar dem olika. Vi har ett ansvar att ge varje elev förutsättningar att utvecklas efter deras egen förmåga. Då måste vi skaffa kunskap om eleven och kunna göra en seriös pedagogisk "diagnosticering".

I den pedagogiska kompetensen och professionaliteten ligger även i att se de egna begränsningarna och se när behov föreligger att komplettera med andra kompetenser t ex psykologisk, medicinsk, logoped mm.

Några uttalanden som jag särskilt fastnade för ur programmet:

"Diagnoser är inga eviga sanningar!"
"Man har fått en känsla av att vara utanför världen."
"Det fanns en skuldkänsla i att alltid vara till besvär."
"Det blev en lättnad med diagnos samtidigt som …"

Prof. Erik Taylor i London menar att det finns en fara i överdiagnosticering …. Man döljer den egentliga orsaken.

Det håller jag med om. Då är vi tillbaka vid inlärnings- och utvecklingsmiljön bl a.

Leif Elinder i Uppsala menar att i 9 fall av 10 är det skolan som behöver en diagnos.

Vårt sätt att bemöta barnen är avgörande för deras framgång.

Till sidans topp!

Mitt inlägg i skoldebatten på moderata BBSen
” Skolan är en krutdurk” 30/6 -98.

Margareta,

Det låter onekligen TUNGT!
Många tankar dyker upp när jag läser ditt inlägg. En sak är säker ... att skolan måste förändras .... dagens skola som ska skola in i 2000-talet kan INTE arbeta efter gårdagens metoder och stereotypa arbetssätt.

Vilken elevsyn man väljer att anta på en skola är avgörande för vilket arbetssätt och vilka metoder som kommer att förhärska.
Vilken kunskap om barns lärande och utveckling personalen har är också avgörande.
Vilken kompetens och vilken stämning som finns är likaså oerhört viktigt. Är det "tillåtet" på arbetsplatsen att pröva och våga nya vägar? Fryser man ut de som vågar?
Gruppkrafterna på en arbetsplats har stark inverkan på nivån för arbetet.
Inlägget beskriver de vuxnas/personalens perspektiv. Hur har eleverna det?

Vilka är (de små) människorna i de stora elevgrupperna du nämner? Ta reda på det!
Det är ett ovillkorligt krav om man ska kunna möta varje elev där den befinner sig just för tillfället i sin utveckling.
Vilka mål sätter ni för verksamheten? Vad ska dessa små människor kunna och klara när de lämnar er skola? Var och en alltså!
Vilka vägar och metoder ska användas för att var och en ska nå målen?
Vilka egna mål sätter dessa små individer? Hur möter skolan dessa behov?
Mätmetoderna är viktiga! Hur mäter verksamheten resultaten? Hur mäter varje individ, lärare som elev, sina resultat och sin utveckling? Svarar resultaten mot målen?
Vilka pedagogiska diskussioner förs! Hur väljer man att gå vidare?

Rektorns roll, kompetens och mognad är viktig precis som insikten hos politikerna.
Saknas en viktig ingrediens någonstans så blir det inte bra!

Just nu verkar vi leva i en tid när skolan gjorts mer eller mindre handlingsförlamad. Den status som skolan en gång hade är fråntagen skolan. Lönerna är urusla och talar sitt tydliga språk. Elever som pluggar mobbas. Det har varit opportunt att se ner på lärande och lärare. Så ihärdigt har detta skett att man i skolan kanske tappat sin egen tillit. Initiativ tas vanligen utanför skolan. Skolan, lärande och utveckling måste ges upprättelse. Realistiska förutsättningar måste skapas.

Hur skapar vi förutsättningar för att varje elev ska utvecklas optimalt på vägen genom skolan! Vi = föräldrar-lärare-rektorer-skolchefer-politiker.

Jag vill betona betydelsen av politikernas genomtänkta direktiv för verksamheten samt deras ansvar för utvärdering.
Jag vill också betona betydelsen av lärares medvetna val av allt från metoder till elevgruppsammansättningar för att möta eleverna där de befinner sig i sin utveckling.
Jag vill betona rektors ansvar inte minst avseende elever i svårigheter.
Alla föräldrar är inte mogna i sitt föräldraskap och alla föräldrar förmår inte se sina egna barns behov.
Alla barn finns i skolan med sina mycket skiftande bakgrunder.

Det var några av mina tankar.
Och jag håller med dig ... Skolan är en krutdurk!
Lycka till i ditt arbete!
Birgitta
http://www.kastanjebacken.net/jobbet.htm

Till sidans topp!

Ett högst aktuellt inlägg även idag när politiker kritiseras för bristande styrning
Skolpolitikers ansvar
Skolan och läsförmågan

Till sidans topp!

Birgitta Rudenius Moderat politiker i Båstad och på internet http://www.kastanjebacken.net/