© Birgitta Rudenius

Så här kan klasskamrater göra! - I skolors klassrum idag!

Så beter sig plågoandar! 
Det är inte "friskt" att göra så mot medmänniskor!


Länkar: Min Site Mot Mobbning  Webringen Mot Mobbning   Regnbågsbarn Mitt arbete Mot Mobbning 

*

M

O

T

*

M

O

B

B

N

I

N

G

*

M

O

T

*

M

O

B

B

N

I

N

G

*

M

O

T

*

 

 


Malins berättelse i Mitt Forum Mot Mobbning

Name: Malin

Subject: Den blonda flickan

Website: none

Den blonda tjejen vaknade när väckarklockan ringde, hade ont i magen. Hon ville inte gå till skolan. Hon hade redan varit hemma i två dagar, skyllt på förkylning. Hennes mamma skulle inte tro henne om hon var sjuk en dag till. Hon tvingade sig upp ur sängen, duschade, klädde på sig och gick iväg till bussen. Alldeles för snabbt var hon framme, hon klev av bussen och gick långsamt och motvilligt mot skolan. Hon gick i högstadiet.

Klumpen i magen växte, hon ville bara fly. Hon gick till sitt skåp, det var några ur hennes klass där. Ingen hejade på henne. En kille kom fram till henne. 
- Får jag låna en penna av dig? 
- Nej, stammade hon modigt. Jag får aldrig tillbaka den. 
- Vad fan, klart du får. Hit med pennan. 
Hon gav honom pennan, vågade inget annat. Hon visste att hon aldrig skulle få tillbaka den. Fler i klassen kom. Fortfarande ingen som hälsade på henne. Men hon tänkte inte på det. Hon var van. Första lektionen var historia.

Tjejen satt ensam, självklart. Vem ville sitta bredvid henne. Det var muntlig redovisning. Det värsta hon visste. Det som hon fasat för i många veckor, det hon skjutit upp i flera dagar. Det som gjort att hon legat vaken sent igår natt. Läraren såg på henne: 
- Då var det väl bara du kvar. Hon reste sig upp, kände hur hon darrade i hela kroppen. Ville inte se på klassen, ville inte höra de kringspridda fnissandena, de menande leendena. Ställde sig framme vid katedern. Började prata, kände hur ansiktet blev mer och mer rött. Kände hur svetten började rinna. Hennes händer darrade så våldsamt att hon var tvungen att lägga ner pappret på katedern. 

- Kan du prata lite högre, bad läraren. 

Fnissandena blev högre. I ögonvrån såg hon hur en kille formade handen till en hörlur. Såg hånleendena. Detta var hennes klass och hon hatade dem. Hon tvingade sig att prata vidare. Ville helst bara sjunka ner genom jorden och dö. Hatade dem. Hatade läraren. Hatade sig själv. Hon blev färdig. Fick knappt några applåder. Några killar applåderade överdrivet, och busvisslade. Hon skämdes. När hon sedan satt där vid sin bänk, ensam, borrade hon in naglarna i den andra handens handflata. Det gjorde ont, tog bort naglarna och såg de röda märkena. Hon försökte gömma ansiktet bakom sitt långa blonda hår. 

Efter lektionen kom en kille fram till henne. Han drog upp hennes arm. 
- Fan vad äckligt, tjöt han. Hon hade en svettfläck under armen. Hans polare skrattade. Hon stängde in sig på toaletten. Grät. Grät. 

Nästa lektion var religion. Man skulle göra ett grupparbete. Läraren tyckte att eleverna var tillräckligt mogna för att själva klara av att bilda grupper. Tjejen var tvungen att gå fram till läraren, kände klassens blickar på sig. Förklarade att hon helst ville jobba ensam. Hon hade inget val, vem ville jobba med henne.

 Det blev lunch. Tjejen hoppade över den. Det gjorde hon alltid, hon tyckte att det var pinsamt att sitta där ensam och äta. Istället gick hon till en kiosk och köpte en kexchoklad. Gick runt planlöst för att fördriva tiden. Hon genomlevde resten av dagen, hörde klassen prata om festen ikväll. Den skulle hon inte gå på. Det var fredagkväll och hon skulle som alltid sitta hemma. För ett ögonblick funderade hon på hur det skulle kännas att vara en av DEM. Det skulle vara så underbart. Hon förbannade återigen sig själv för att hon var så misslyckad. 

Äntligen fick hon åka hem. Nu var det en helg innan hon skulle behöva åka tillbaka till helvetet igen. 
- Hur har din dag varit? Undrade hennes mamma när hon kom hem 
- Bra, sa tjejen Sedan frågade mamman inget mer. Det gjorde hon aldrig.


TACK, Malin för Din berättelse! 

Den är väldigt viktig för så många som möjligt att ta del av.

Birgitta


 

starblink.gif (9293 bytes)

*

Malins svar till mig efter att jag visat denna sida och ställt några frågor. Jag vill visa detta för jag är säker på att det kan vara till hjälp för många som befinner sig i svårigheter. Andra åter behöver veta hur mycket och hur länge kränkande upplevelser inverkar på en människa. 

De som kränker och åskådarna bär skulden!


Hej Birgitta!

 Först måste jag säga att det är en väldigt bra sida du har. Det borde finnas fler som dig, människor som verkligen bryr sig.

 Lite kul att få en egen sida sådär. Hoppas min berättelse kan vara till någon nytta.

 Jo, allt det där ligger bakom mig nu, tack och lov. Nuförtiden mår jag oftast riktigt bra och har fått massor av underbara kompisar och är nöjd med mitt liv. Men det är först nu jag kan tänka tillbaka utan att det gör för ont. Jag har förträngt största delen av mitt tonårstid med mottot 

"Det jag inte tänker på har inte hänt" 

Men det är inte sant. Jag har insett att jag har gått igenom något som jag måste bearbeta. Jag har på något sätt ett behov att riva i en massa gamla oläkta sår. Och visst gör det ont.

 Kram Malin

 

 

*

M

O

T

*

M

O

B

B

N

I

N

G

*

 

 

*kram*

 

 

Hit Counter 20010816

 

Mot Mobbning! Se varandras olikheter som resurs!

 

© Birgitta Rudenius
KASTANJEBACKEN

© Birgitta Rudenius