Denna sidan kom till den 19991208 för att hedra alla som utsätts för mobbning.
Jag gjorde sidan med anledning av ett inlägg i mitt forum 6/12 -99.

Han kallar sig "skäms så" eller "offeret" men jag tycker "Mycket Modig" passar bäst.

Nu har "MYCKET MODIG" fått en egen sida här.

"Du darrade bara invärtes, sa Puh,
och det är det modigaste sättet att inte darra som finns för ett mycket Litet Djur."  Nalle Puh


Denna sidan:  Hannas dikt och Pers berättelse  Ur i "Flickornas forum" 6/4-01  
Hannas dikt nr2  


Den 3/1 2000 skrev Hanna en dikt ... TACK Hanna!

Ibland....

Ibland vill jag försvinna...
Ibland vill jag vara kvar...
Ibland vill jag berätta för hela världen...
Ibland vill jag gråta...
Ibland vill jag dö...
Ibland vill jag leva...
Ibland önskar jag att du var här hos mig...
Ibland önskar jag att vissa presoner inte visste det de visste...
Ibland önskar jag att de visste mer...
Ibland önskar jag mig bort...
Ibland önskar jag att du var här..hos mig...
Ibland önskar jag att alla kunde lära sig tycka om mig för den jag är...
Ibland vill jag dö..
Ibland vill jag leva...
Ibland känner jag mig värdelös...
Ibland...

Dikt 27/8 2001

DU VILL OCH JAG VILL

du vill att jag ska leva lyckligt...
du vill att jag ska skratta...
du vill att jag ska vara glad...
men vad jag vill är oväsentligt...
jag gråter var kväll, men vad bryr du dig om det?

jag sover nästan ingenting...
du säger bara att det är mitt eget problem...
att jag är den enda som kan lösa det..
kanske har du rätt... kanske inte...
men jag behöver hjälp på traven...

vill du ge mig den hjälpen så skulle jag kanske vilja leva..
...vilja skratta...
...vilja vara glad....
DÅ skulle jag kanske vilja det...

den här dikten skrev jag för ett par år sen när mina kompisar bara så till mig: "Äh, ryck upp dig.. va glad för att du lever"

kram/Hanna!

 

Den 18 dec 1999 berättar Per sin historia i mitt forum.
TACK Per!

Hej alla!

Efter att ha hittat sidan och läst några av de fruktansvärda inläggen skulle jag också vilja dela med mig min historia.

Jag var under hela högstadiet utsatt för mobbning, det var nästan bara psykiskt men för mig är det nästan värre än fysisk.

Jag började högstadiet i en ny skola i en ny klass. Vi var fyra kompisar som kom tillsammans från mellanstadiet. Det var framför allt jag och en av dom som var riktigt bra kompisar, vi kallar honom Erik.

Den nya skolan verkade bra och klassen ok och allt flöt på som vanligt till en dag under hösten då två killar kom fram till mig och Erik och frågade om vi var homosexuella (eller b*g*r).
Vi sa: nej klart inte och så var det inget mer med det, trodde vi.
Det visade sig snart att det hade börjat spridas rykten om oss att vi var homo och detta ledde till att våra två kompisar sade upp bekantskapen för att slippa bli stämplade.
Men det visade sig snart att det inte var oss de syftade på utan främst mig personligen.

Jag fick höra mer och mer glåpord om att folk hade sett mig kyssa den och den och i gympan var det som värst. Vi var två klasser som hade gympa tillsammans, killar och tjejer för sig.

Vår gympalärare var fruktansvärd både som lärare och som privatperson när det gällde att se och höra mobbning. Alla hade fulla friheten att slå ner på mig och jag var ingen höjdare på idrott, i duschen tyckte sedan alla att jag tittade på just "deras" och jag mådde bara värre och värre. Men tyvärr slutar det hela inte här.

Min kompis, Erik hade ju kommit ur det hela (nästan iallafall) och han började bli lojal mot den killen som var på mig. Det var främst en kille tillslut som var riktigt emot mig med ett antal som hängde på. På gympan när folk skrek på mig satt han istället på en bänk och skrattade, och han pratade då och då med min plågoande och berättade för mig vad som sagts, att jag var skolans bög och att jag skulle köpa mig en "stav" osv.

Det var nästan det värsta av allt när min kompis svek på det sättet. Jag var så fruktansvärt nedklubbad och deprimerad och skakade lektionerna innan gympan då det mesta hände.
Jag ville precis som många andra i min situation inte berätta något hemma, i mitt fall var det ju mycket också p.g.a ämnen som man inte gärna vill prata med sina föräldrar om i den åldern men det kom fram till slut och det blev raka vägen till rektorn.

Rektorn kallade in min plågoande och pratade med honom men han slutade strax därefter och processen fortsatte inte, en aning bättre blev det men mycket lite.

Under sommaren mellan 8:an och 9:an åkte jag iväg på konfirmationsläger under en månad. Jag åkte dit ensam och jag var så rädd så jag skakade när jag åkte. Men det var nog en av mina bästa månader för det var en månad då jag inte hörde ett enda glåpord. Det hjälpte mig att resa mig lite grann i alla fall.

Det lägret blev lite min "gnista" när jag insåg att det fanns en bättre värld än den jag levde i.


Nian var en enda stor "vänta-ut period". Det hela fortsatte men jag var väl lite starkare kanske. Min kompis skaffade nya kompisar och ordnade små egna fester där jag inte var bjuden. Jag blev en sorts andra hand person som han kunde behandla nästan hur som helst men jag hade ju bara honom så jag var ju helt fast, annars skulle jag ju vara helt ensam.
Det var också något som gjorde det så jobbigt skolan OCH honom.

Vid skolavslutningen var jag överlycklig. Jag började gymnasiet i andra änden av stan (jag bor i en av Sveriges större städer) och började leva ett ganska normalt liv. Jag fick nya kompisar och försökte glömma allt gammalt, men det gick inte.

Idag är det 1½ år sedan jag slutade grundskolan och jag kan fortfarande må väldigt dåligt över alltihop, denna psykiska känsla att inte vara värd något är fruktansvärd, det går inte att beskriva här med ord.

Men jag är stolt över mig själv att jag lyckades ta mig ur helvetet, och det nästan helt själv också. Rent praktiskt idag kan det vara jobbigt idag också när geografin gör att det blir svårare att umgås på helgerna med mina kompisar, helgerna kan därför bli väldigt jobbiga och något umgänge där jag bor har jag inte.

Men jag tog mig ur helvetet och ska väl någon gång i framtiden förhoppningsvis kunna leva ett ännu mer normalt liv.


6/4 -01

Mobbad……

En röst som snabbt tystas ner.
En röst som ber om gemenskap,
att få bli accepterad som man är.

Skratt,
Nedvärdering.
Va larvig du är! Va!
Du e´ så jävla dum!
Fattar ingenting alltså.

Dag in och dag ut – tills man själv tror det.

Vad är det för fel på mig??

Varje dag samma skräck,
samma förtvivlan,
samma hopplöshet.

Försöker visa, jag är också en människa,
har också känslor.

Vad är det för fel på mig??

Skratt.
Hur dum får man va?? 
Att du skulle komma till våran klass!
Sjunker ner djupare och djupare
i likgiltigheten.

Varför leva överhuvudtaget??

Vad är ett liv som endast består av skräck, våld och maktlöshet??

Försöker förklara:
"Så här är jag och jag vill
leva utan erat förakt."

Jag möts av ett hånfullt skratt som snabbt rycker bort det mod och självförtroende jag nyss hade.

Nervärdering som dödar.
En del av mig blir aldrig som
det var från början.

Försöker stoppa det.
Bit för bit bryts mitt
självförtroende ner.

Var ska det sluta?? Vet ej.

Men dag efter dag, plåga och förtryck.

Jag undrar, kommer jag någonsin att få tillbaka det som har tagits ifrån mig??

Få leva mitt liv utan andras inblandning??

Ännu en dag i förtvivlan,

Skräck och självmordstankar……

 

Hit Counter


© Birgitta Rudenius
KASTANJEBACKEN