Name: e

Subject: var det mobbning?

Hej!

Jag har gått i samma klass i snart 6 år.De första 3 åren var jag inte alls kompis med de andra i klassen , det var vi(jag och min kompis) och dom. Vi blev inte accepterade riktigt pga klädstil , åsikter, och sådant. Ingen ville jobba med oss på lektionerna. Ingen ville ha med oss i sitt lag på gympan- vi slutade vara med på gympan. Vi fick inte vara med de andra på rasterna.Vi började isolera oss.Låtsas som om de andra inte fanns.

Detta gjorde förståss att man fick sämre och sämre självförtroende. Inte ska väl jag få prata med henne , hon som e så populär , bättre o umgås med dom utstötta , dom som ingen vill vara med.Ngn ropade efter oss när vi gick förbi.Osv.

Men jag tänkte aldrig tanken att jag var mobbad eller utfryst..var jag det?

Nu ett par år senare , med precis samma klasskompisar ÄLSKAR jag min klass.De är världens gulligaste.Vi har jättebra sammanhållning och jag vågar vara med på gympan och svara på lektionerna utan att skämmas. Förstår inte hur allt kunde förändras så mkt genom att klassen började på högstadiet..men det gjorde de...

Fortfarande är det en enda som fäller elaka kommentarer ibland , men det är sällan , och han går i min paralellklass....

Vet inte varför jag fick för mej att skriva här...ville bara skriva av mej lite...

Tycker det här är en jättebra sida!!

Hej!

Tack för dina uppskattande ord om min webbplats.

Jo, det låter som du var utsatt för mobbning under tiden före högstadiet.

Fantastiskt att din klass förändrades så! Man blir glad att höra detta och även lite nyfiken. Jag hoppas att dina kompisar reagerar när du får elaka kommentarer från killen i parallellklassen.

Lycka till med dina studier!

Birgitta

29/1 -01

Name: e

Hej!

Näe,min klass bryr sig inte om han säger saker.Vet inte varför.Fast dom är inte med så ofta heller när han säger ngt,han passar liksom på när ingen hör , väser ngt när han går förbi och sådär.Ibland kan han skrika åt en, bara stå framför en och SKRIKA...de e lite jobbit.

Som tur är händer det inte så ofta och jag vet att många många har det mkt värre än mig så jag ska inte klaga.

Sedan kan jag få lite dumma kommenatrer om min klädstil , men de är väl självförvållat, skulle jag klä mig vanligt skulle ingen bry sig.

Men jag kan inte tänka tanken på att jag var mobbad.Kan liksom inte acceptera det.Jag vet ju hur utanför vi var men ändå...

Fast jag är jätterädd för att börja i ny klass nästa år.Tänk om dom oxå fryser ut mig.

Sen är det dåligt att lärarna inte märker ngt... dom är blinda för allt jobbigt..allt för blinda.

Nä, nog babblat för den här gången.

Fortsätt med sidan och fortsätt hjälpa dina regnbågsbarn!Det är jättebra!

Kram!

Name: Anonymous

9/1 -01
Subject: berättelse

Hon åker med bussen till skolan som vanligt. När hon kommer fram går hon upp för alla trapporna, låser upp sitt skåp, tar fram engelskaböckerna, låser och går bort till stället där hon brukar vänta på sin kompis. Hon sätter sig ner på golvet. Någon som går förbi trampar henne på fötterna.

Hon torkar resignerat av dem. Så här är det jämt. Alltid! Hennes kompis kommer, och sätter sig bredvid henne. De pratar om lite allt möjligt. De andra börjar samla sig. Läraren kommer och de går in tillsammans med de andra i klassrummet. Efter de två första lektionerna har de rast. Hon står och ställer in böckerna i skåpet. En kille (synnerligen otrevlig) står också där vid sitt skåp. Mellan dem står en trevlig kille. Den otrevlige killen hullar (spottar på ett speciellt sätt) på tjejen. Hon får en nästan oemotståndlig lust att sätta sina vassa naglar djupt in i halsen på den rätt så feta killen. Men hon behärskar sig och försöker gömma sig bakom skåpdörren. Han fortsätter. Då upptäcker hon att hon plötsligt, utan att ha märkt hur, står och borrar in naglarna i armen på honom. När hon blir medveten om det så rusar hon in på toan (en ständig tillflyktsort). Hon står och stirrar på sig själv i spegeln. Hon gråter inte men hennes hjärta slår hårt. Ingen försöker den här gången låsa upp dörren utifrån.

Efter ett tag hör hon en svag knackning på dörren. Hon tror att det är hennes kompis men säker är hon inte. Hon sparkar lite lätt på dörren för om det är någon annan så är det säkrare att göra så. Om hon knackade skulle de bara reta henne för att hon trodde att det var kompisen. Men det är kompisen. För nu viskar hon att det är tomt därute. Tjejen öppnar och kommer ut. Hennes hjärta slår lugnare nu. Korridoren är tom. De går mot matsalen. När de kommer in i matsalen hamnar de bredvid den justa killen i matkön.

-Jag tyckte att du gjorde det bra, sa han. Du skulle ha slagit till honom ordentligt!

-Ja, så här, sa hon och gjorde en gest med knytnäven mot ansiktet på killen.

-Ja, sa han.

Sen går tjejen och hennes kompis och sätter sig. De sitter alltid för sig själva. De har oftast ett helt bord alldeles ensamma. Det är långt bort från alla andra som alltid sitter i stora klungor bredvid varandra. Men det jobbigaste är när tjejens kompis inte är där och hon måste sitta alldeles ensam, då äter hon inte mycket och fort.

När kompisen är med kan de skratta lika mycket som de andra. Ibland kommmer en eller flera killar dit, som också är utstött och retad. De kan ha riktigt roligt.

klockan är mycket, jag fortsätter på berättelsen en annan dag. Det är en sann berättelse om en mobbads vardag, hur man alltid måste vara på sin vakt osv.

20010131 

Det kändes skönt då jag hade bestämt mej. jag skulle börja på gymnasiet med sara, se till att hon klarade sej där och hittade nån att vara med och sen skulle jag ta livet av mej. så långt skulle jag driva min teater, men längre trodde jag inte at jag skulle orka. orka låssas att allt var okay.

Hur allting började kan jag inte säga. kanske gick det snett redan alldeles tidigt, på dagiset där bara dom som tillfälligt var i onåd hos alla andra lekte med mej, eller hemma på gården där alla hade roligt åt mej som pratade så underligt. inte kunde ordentlig finska.
Skolan började och jag var allra minst. Allra räddast också tror jag. Dom andra kom överens om att jag var tokig. En som man inte kunde vara med, det kanske smittade. man kunde inte vara med mej för jag var tokig och inte med Ainas, för hon var svart. Ändå blev vi två aldrig kompisar. vi såg ner på varann, kanske för att inte bli sämre båda två.. Jag lekte med mej själv och ibland kom dom andra och var nyfikna, men gick så snart dom fått veta vad jag gjorde.

Det var bara en flicka som inte gick. sara gick inte och hon sade att jag inte alls var så tokig som dom andra tyckte. Först var det bara onsdagsrasterna vi var tillsammmans, senare "stal" jag henne helt och hållet. Stal, det ordet fick jag mej slängt i ansiktet flera år senare av dom som var med den gången. Vi var nästan alla "skolkamrater" fortfarande, för speciellt många skolor att välja på fanns det ju inte.
tredje året var det dags för en annan klass i en större skola för oss allihop. Vi blev verkligt många, 32 stycken och mest pojkar, som ingen lärare egentligen klarade att hålla reda på. Det var efter det som allt så småningom blev värre. Först handlade det om småsaker, som att jag inte fick sitta med vid maten och att det alltid var nån som stal av mina saker. att de ritade hjärtan på väggarna och skrev ett flick- och ett pojknamn i alla. utom i mitt, för mej bestämde de att ingen ville ha. Inte nånsin.

Jag vet inte riktigt vems fel allting var. Jag var nog ganska avvikande, tyckte på mitt eget sätt och passade inte in, men jag tror inte att det ferkligen var så att ingen borde ha ingripit. Minns att jag kände mej ganska osynlig och att beslöt att bli duktig i skolan. såg lärarna mej på timmarna måste jag väl synas på raterna också. fast, det funkade aldrig.
Jag tror inte att jag minns allt som hände, men småningom blev jag allt räddare för att gå till skolan och jag var alltmer lättad då det var fredag och jag visste att det låg ett veckoslut framför mej. Ändå var jag rädd också för det. Jag var rädd att mina föräldrar skulle skiljas, att min värld där hemma snart inte skulle finnas mer. Som 10-11-åring skrev jag i min dagbok "mamma och pappa skulle skilja sej om de inte hade mej".

kristallklarast minns jag vad som hände två gånger i skolan. Två gånger då jag tyckte att alla svek. Den första gången var det morgon. Linnea hade gått till tandläkaren och jag var rädd utan henne. hade gått till porten ut från gården och stod alldeles vid staketet ut mot världen. jag tänkte,att dom kanske inte skulle komma dit. Om jag pressade händerna tillräckligt hårt mot staketspjälorna skulle dom inte komma. men dom kom, största delen av pojkarna från min klass kom som vanligt. Först frågade dom allt möjligt. Oskyldiga, emellanåt rätt galna saker. Dom skrattade åt mina svar vad jag än sa. Sen blev frågoran fräckare och mina svar mer och mer "fel". En hör snö för varje fel svar, beslöt dom och den halvfrusna skarsnön där en del grus satt kvar började hagla. Den tog sej in överallt och sedan kom dom ännu närmare. Tog snö och hällde rakt över mej så mycket dom hann. Turades om att stå vakt så att jag inte skulle kunna springa nånstans. Det skulle jag inte gjort i alla fall tror jag. Jag hade fullt upp med att hindra dom från at mata mej. 

Läraren som gick rastvakt såg som vanligt ingenting. Hade kanske gått in på kaffe, eller hittat några snälla, lugna barn att tala med på andra sidan gården.
Nångång under den här tiden började jag gråta. Det slutade alltid så, hur trotsig jag än beslutat mej för att vara, hur jag än beslutat att hålla emot. Förresten gjorde det detsamma hur jag gjorde. Grät jag så blev dom uppmuntrade. lät jag bli höll dom på ännu längre. Sen kom en lärarinna, som jag kände, förbi och in igenom porten. "Du skall inte uppmuntra pojkarna, Ilse", sa hon. Jag tror inte ens att hon stannade och tittade närmare, dom hade väl kaffe i lärarrummet som dom brukade.

Den andra gången var det långrast, rasten efter maten. Nångång hade den rasten slutat att vara ett roligt tillfälle att leka och blivit nåt jag var rädd för. Den här gången var det inte snö, men då dom inte hade nåt att slända slog dom. Några ställde sej i ring, så att det inte fanns nånstans att springa. Sen var det bara för dom andra att hålla på. Småningom gick dom sin väg och en gång sa Sara "du är så mycket roligare då du inte gråter". Det var lustigt egentligen, att hon alltid stod bredvid mej då allt hände, men att dom ändå aldrig rörde henne. Trots att alla tyckte att vi hörde ihop, til och med kallade oss för "lesbona".

Vid dörren in till skolan fanns en uppfinning som var bra att misshandla elever med. Det var en metallställning, som hade golvplatta och på sidorna gick kanterna ungefär upp till brösthöjd. Pojkarna roade sej alltid med att klämma flickorna hårt mot kanterna, se till att man fick dem mitt i magen. Meningen med hela arrangemanget var att vi skulle torka fötterna innan vi kom in, så att det inte behövde städas så mycket. Inne i skolan hängde alla sina jackor på knaggar som hade ställningar mad vassa kanter att knuffa folk emot för dom som ville vara dumma. Denna andra gång stod jag och grät vid knaggarna efter att allt det vanliga hänt. Det hade blivit värre än nånsin och till och med lärarna började känna sej tvungna att ingripa. Hon med den långa hästsvansen som var vår det året bad mej berätta om jag var lessen, om det var nåt som var galet. Jag bad henne faktiskt inte dra dit pepparn växte, utan berättade.

"Nog förstår du väl", sa lärarinnan,"att det är ganska mycket ditt eget fel också?". Jag skulle förstå, tyckte hon, att det inte fanns så mycket dom som lärare kunda göra då nån var så omöjlig som jag.
Men, hon lovade att hon skulle tala med dem, naturligtvis skule hon tala med pojkarna och fundera på om det kanske fanns nåt som borde redas upp. Jag tror att hon faktikst diskuterade med dom en gång. Åtminstone sa hon inför hela klassen att de skulle försöka vara snälla mot mej, också om hon förstod att det kunde vara svårt. Jag tror inte att jag grät just då, men jag minns att jag skämdes. Jag skulle själv berätta hemma, kom vi överens om. Jag minns inte något annat som mina föräldrar sa, men jag vet att pappa som vanligt tyckte att jag gjorde problem av allt.

Nästa år började jag i högstadiet i en annan skola som inte var så mycket bättre. kanske värre egentligen. Jag hade lärt mej att vara rädd och att utgå från att alltid försöka försvara mej. Jag stod inte intill nån om jag inte måste. var rädd för att gå mitt i trappor där det var lätt att skuffa omkull mej. Litade inte på nån när de kom och ställde vänliga frågor, utan väntade bara på att de skulle anfalla. På det viset fick jag inga vänner.

Jag vet inte, om min nya klass frös ut mej, eller om jag gjorde det själv, men jag tror att det var litet av båda sakerna. kanske allra mest det senare. Efter det som hände nångång under den första delen av sjuan orkade jag inte tro att det gick att ändra på nåt. hur det nu började den gången, vad dom nu sa, det minns jag inte, men till sist satt jag på golvet, mellan Kims ben. jag tyckte inte om när han stack sina händer under min tröja och kände på mej. Började ta av tröjan. jag tyckte inte om att ha honom, som jag nästan avskydde mest av alla från min gamla klass, så tätt intill mej. Alla andra bara stirrade, det var en stirrande mur av folk omkring oss som ville se hur en sån som jag såg ut och jag bara grät. Jag mådde illa och ville bara försvinna. jar tror att det var första gången jag på allvar funderade på att ta livet av mej.
Den gången for jag faktiskt med skvaller och jag tror det var första gången jag gjorde det. Det jag berättade diskuterades i skolan. Kim försvarade sej och sa att han bara frågat mej vad klockan var. att jag grät för ingenting och hade gråtit jämt i lågstadiet också. Jag antar att hans version gick genom, för saken nämndes aldrig mer så att jag hörde det. dom andra eleverna skrek lesbo efter mej, eftersom det sades att jag avskydde pojkar.

Hemma var det också rörigt. Mamma och pappa grälade och jag grät allt fler nätter, drömde om vad som hänt och om det jag var rädd att skuulle hända. Mamma hade en karl, som jag ännu inte vet om var en pojkvän, eller bara en kompis med sej mest överallt och många började tro att han var min pappa. Jag var rädd att pappa bara skulle gå hemifrån och aldrig komma tillbaka och mamma talade alltid om hur orättvist allt var. Jag var rädd att hon skulle göra nåt dumt, då hon alltid tvingade mej att sitta i famnen och ofta talade om hur fel allting blivit för henne.
Småningom fick jag allt mera emot att gå hem, hängde på stan så länge jag fick på eftermiddagarna och gjorde ingenting. Gick bara gata upp och gata ner och försökte hitta på någ, vad som helst, att samla tankarna kring så att jag inte skulle börja gråta. Jag räknade upp vad som helst som jag kunde utantill, gamal psalmer, multiplikationstablellen, alfabetet, eller så räknade jag allt möjligt. antal dörrar längs gatan. hur många steg det var nånstans.
Det var antagligen nu, som några flickor började roa sej med att ge sej på mej. Dom kom alldeles intill och pickade mej hårt överallt med sina vassa naglöar, medan dom pratade vänligt som för att förvilla alla andra. Jag tror ibnte att jag brydde mej så värst mycket, jag såg nog nästan inte min kropp som en del av mej just då.
Värre var det med allt som skedde ganska omärkligt och som jag inte vet om var ett försök till vänlighet, eller ett avståndstagande på gränsen till utfrysning. Det handlade om saker, som att ingen nånsin ville vara mitt par då vi hade grupparbete och att ingen satt bredvid mej, eller ens närmare än dom måste.
Sara skymtade förbi i skolan, men hon gick i en anna klass, dök upp bara nu och då. jag var rädd att jag skulle förlora henne. Rädd att hon skulle hitta nån som inte var lika dum i huvudet som jag. Jag trodde nog inte rkitigt att nån kunde tycka om mej och jag tog allting som mitt fel. Om nån var lessen, trött, arg, så utgick jag från att det var mitt fel, till och med om personen försäkrade motsatsen. så är det ibland fortfarnade, men då var jag väl alldeles omöjlig att ha att göra med... I flera år var jag säker på att jag var utvecklingsstörd på nåt sätt, trots att ingen ville säga det rent ut till mej och att det syntes lång väg att jag var dum i huvudet.
Småningom börjde pojkarna, eller några av dom, "påminna mej". De berättade delar av vad som hänt på lågstadiet, sånt som jag själv inte orkade med att minnas. Det var det perfekta sättet att retas just då, för ingen insåg att dom gjorde annat än diskuterade med mej.

Sista året, på nian alltså,hade vi utbyte med en klass från en annan skola. "Varför talar ni inte med henne?" frågade en av dom mina "klasskamrater" och jag tror inte att nån svarade henne.
Henne som bodde hos mej blev jag tvungen att förklara för, annars hade hon fått höra det av nån annan. Hon tyckte det var konstigt att dom aldrig ens bett om ursäkt. Det hade faktiskt aldrig fallit mej in att dom kunde gjort det. Dom från andra skolan var faktiskt väldigt snälla. Satte sej tillsammans med mej då vi åkte nånstans, pratade med mej och såg till att jag hamnade bland dom då vi hade rundvandring uppdelade i klasser. Vi hälsade ocks¨å på hos dem och jag tror att jag bara gråt då och tiden däromkring, så fort ingen såg. Helst ville jag hoppa ner från sverigebåten på vägen hem, så som dom nästan gjorde i titanicfiklmen som gick på alla biografer då, men jag blev aldrig ensam på däck, för det var mycket vackert väder den dagen. Jag avskydde mej själv, för att jag inte ens dög till att ta livet av mej. Endel sade att jag var stark och själv vet jag inte vad jag tror, eller trodde. Ibland tänker jag, att det kanske är sant att jag är stark, ibland att de flesta hade klarat alltsammans bättre än jag, att jag inte har och hade nåt att vara lessen över.
Jag tror att det var den sommaren jag slutade simma, för att jag inta klarade att se mej själv i baddräkt. Till hösten började gymnasiet. 

/Ilse

hej!usch va hemskt du haft det...kan inte förstå att det finns såna onda mämnniskor som dina klasskramrater...

*skickar en stor cyberkram* du måste va jätestark!helt otroligt stark!

vad hände sen då?blev det bättre i gymnasiet?

sköt om dej!

*kram*

Name: Ilse

Vet inte rktigt men... åtminstone de flesta av mina klasskkamrater var nog inte...onda. De var alltid underbara mot varann, på ett helt annat sätt än de var mot mej. Många sa att vi var en sån underbar klass och så var det ju också, med undantag för mej. Jag blev mest bara lovligt byte på nåt sätt, tror inte att så många av dem riktigt fattade att jag kunde bli lessen och så.

Går med samma människor i gymnasiet fortfarande, mer eller mindre. Vart skulle de ta vägen...=) Måste försöka glömma helt enkelt, bestämma mej för att vi är andra människor idag allihop. Kompis med dem är jag väl inte, det klarar jag inte, men de flesta klarar jag att plata med idag. Finns ju några nya såklart, såna som inte gick med mej förr och med dem är det lättare förstås. jag tror att en del av dem gillar mej, men jag hänger just aldrig med nånstans eller så. Törs inte riktigt liksom... man kan ju eventuellt göra bort sej en aning när man inte varit med nånstans sedan det var födelsedagskalas på trean ungefär =)

Tack för kramen...!!!

1/2 -01

Name: Ilse

Tänkte bara att en del av det jag skrev i förra svaret kanske kan missförstås. Jag menar inte på nåt sätt, att man skall förlåta dom som har gjort en illa i många år, eller att jag skulle ha gjort det. Allt annat!!!

och om det som hände har vi aldrig pratat, vi har bara sagt "hej, vad hade vi i läxa" och såntdär. Att jag skulle lyckats speciellt bra med att glömma och gå vidare är nog inte heller sant...Jag har fortfarnade väldigt svårt att ställa krav för min egen del och jag kan inte be om hjälp med nånting. Säger att jag klarar mig, också då det inte är så. Gäller det nån annans rättigheter kan jag stå på mig, men inte om det gäller mina egna.

Ofta är jag väldigt lessen fortfarande, ibland funderar jag fortfarande på att ta mitt liv. Vissa dagar mår jag bara illa då jag minns allt som hände, orkar inte träffa nån överhuvutaget, vill bara krypa ihop i nåt mörkt hörn och försvinna. Ibland avskyr jag min kropp och mig själv så mycket att det kan gå flera dar då jag nästan inte äter nånting, för att jag tycker att jag är så äcklig att jag bara inte kan. För några år sen gjorde jag mig ofta illa så att jag t.ex. ställde mig barfota och i korta ärmar ute i vår trädgård då det snöade och då jag måste hålla masken inför andra borrade jag in naglarna så långt i handflatan att märkerna satt kvar långt efteråt.

Idag händer det att jag skär mig och jag är alltid lika arg på mig själv efteråt. Det är bara det, att när jag är som mest nere vet jag inte vad jag annars skulle göra. Det känns som om jag skulle gå sönder inuti och jag vet inget annat sätt att släppa ut alltsammans.

En massa kramar till alla som har det svårt, till alla som behöver dem!!!

Name: e

usch..förstår precis hur du känner...de går nog aldrig att glömma helt...det tror ja inte...men man kan ju må bättre ändå.

skär mej oxå...o vill bara dö...

du kanske skulle behöva gå o snacka me nån förresten...?

lycka till

*kram*

1/2 -01

Name: Ilse

Kan nog hända att du har rätt... att jag borde tala med nån, men jag tror inte att det skulle bli nåt. Folk skicka mej till en psykolog en gång, då jag var som mest omöjlig, men det blev bara galet. Hon trodde inte på mej just alls och ville aldrig tala om det som jag tyckte var viktigt. Hennes lösning på alltsammans var närmast att jag skulle försöka bli "som alla andra". Skippa allt det där jag eventuellt hade av egen stil för att jag skulle passa in bättre. Och...jag tror att hon inte trodde på att det nånsin hänt nånting. jag sa som det var, att jag inte kan minnas vem som gjorde vad av mina klasskompisar och så och att jag inte minns alt de gjorde. Då sa hon att det säkert inte alls var så viktigt. Mest höll hon på och berätade för mej att mina föräldrar var fantastiska människor, hon känner dem nämligen...

jag är nog litet så att jag håller väldigt mycket för mej själv egentligen. Alla tror att de vet en massa om mej, eftersom jag är så väldigt pratsam, alltid berättar allt möjligt, men det stämmer nog inte =) Du skulle kanske behöva hjälp du med, eller vad?? Håller tummarna för dej och alla andra!!

Name: Anonymous

Subject: berättelse forts

Fortsätter min berättelse:

Efter maten gick tjejen och hennes kompis till skåpen. De ser att den otrevliga killen är där. Men de kan inte vända för killen har sett dem och han skulle retas om de stack. Hon går fram och låser upp skåpet. Killen går fram mot henne. Hon lägger en beskyddande hand över böckerna. Han tar nycklarna. Hon sticker till killens öppna skåp och drar ut en bunt med böcker på golvet (som killen brukar göra med hennes). Killen blir förstås förbannad.

Kompisen försöker ta tillbaka nycklarna men lyckas inte. Killen låser tjejens skåp (snällt nog). Sen går han fram till fönstret. Tjejen säger ingenting. Kompisen försöker sig på en dräpande replik. Han skiter i det.

- Nu slänger jag ut dom, säger han. Nej föresten jag behåller dom.

Han går tillbaks till sitt skåp. Men sen vänder han sig om och slänger ut dom genom det öppna fönstret. Tjejen och kompisen går iväg nerför trapporna för att hämta dem. Kompisen säger en massa om den feta, fula killen. Tjejen säger inte mycket. När de kommer ner börjar de att leta efter nycklarna. En tjej ropar uppifrån fönstret och pekar på nycklarna.

-Läraren har kommit, skynda er upp! skriker hon. Hon är juste, hon går i tjejens klass.

På vägen upp undrar hon varför den otrevliga typen låste skåpet. Han kunde ju ha låtit det vara öppet och länsat det medan de var nere. Men de var ju två förstås, den ena kunde ha stannat uppe...

My

2/2 -01

vad bra att du skriver.

Hoppas du har det bättre nu! Jag känner igen mig i lite i din berättelse också.

Jag badade en gång i kokhett vatten och så genast efter i iskallt vatten, blev helt konstig.

Jag vet precis hur det känns att ha som en mask och att ingen vet vem man egentligen är. Det är så tungt att ha den masken, den väger bly! Det skulle vara så skönt att kunna känna öppet vad man känner egentligen.

Jag kommer inte heller ihåg så mycket från när jag gick i låg och mellan stadiet, men ingen såg nått eller hjälpte. Jag vet inte om de slogs men jag har en vag aning om att jag brukade försvara mig genom att vifta med armarna framför mig.

En gång gick jag frivilligt med på att de skulle få kasta snöboll på mig när jag stod med ansiktet mot en vägg, bara för att jag skulle få vara med dem. När jag gick i lågstadiet.

Jag käftade alltid emot i högstadiet när de retades, de blev svarslösa men slutade inte för det.

De länsade mitt skåp en gång och stal en pennkniv. Senare hade nån skurit av halsen på en helbildsfigur jag gjort på bilden, antagligen med pennkniven.

Håll ut Ilse och e, ni klarar er, det går över och man kan fortsätta ändå, det finns härliga stunder!!! Ta vara på dem!!!

Massa kramar

My

3/2 -01

Name: e

Subject: hej

Hej!

Synd att du hamna hos en sån psykolog... tycker du skulle försöka me nån annan. Jo ja e oxå lite så att jag håller det för mig själv. Inte många som vet.Ser mn glad ut tror de ju att man är glad...

Jo...jag skulle behöva hjälp. Men jag har inte vågat ännu.

*kram på dej*

3/2 -01

Name: e

Hej!

Gulligt att du skrev....synd att man ska behöva uppleva sådant...

Hatar masker.. hatar att masker döljer så väl... hatar att ingen ser...

KRAM

13/2 -01

Name: Mattias

hej Ilse jag tykcer ni är myket modig för du har lakt in din historia.

hur känner du dig nu? (var stark)

Mattias

13/2 -01

Name: Ilse

Jag klara mej nog

Inte vet jag om jag var så modig, men jag tror att jag måste skriva min berättelse för att komma nånstans helt enkelt. Det blir så enkelt så att jag alltid bara "skriver om". Berättar att dom var "dumma" och jag "ville inte mera", precis som man säger att någon som dött har "gått bort". Eller så slätar jag över och låssas att jag glömt allt. Att allt är över fast det ändå inte ÄR det. Kanske aldrig blir det... Jag blev så glad då jag såg att nån faktiskt brydde sig om att läsa om mej, det trodde jag inte TACK!!

Name: My

Hej Ilse, jag tror att det är många som läser vad du har skrivit, även om det inte är så många som skriver, kanske. Det är bra att skriva och berätta, jag tycker i alla fall att det är skönt att prata med nån, men det är svårt att säga som det är, att nämna det vid namn och liksom erkänna det, tycker du det också.

Ha det så bra, lycka till med allting, tänker på dig.

Massa kramar

My

eller du får ju ha med dom men de känns inte som ja passar in på en sida om MOBBNING liksom...

kram
e

17/2 -01

Hej e,

Jag tycker att dina inlägg passar bra där! Du passar visst in nånstans, jag tycker det!

Jag känner mig själv glad över att vara med där. Tack Birgitta!!!

Jag tycker att att vara utanför också är mobbing, det är jobbigt och du har en massa tankar om det, inte sant?

Gläds åt att du hör hemma där, det gör jag.

Ta hand om dig! Tänker på dig.

Kramar
My

Och tack så mycket Birgitta för sidan!

18/2 -01

hej My

tack för svaret...

klart jag är glad att vara med där..kändes bara så konstigt...

aldrig riktigt tänkt som att ja varit mobbad förrän nu...

jättesant det du skrev...

tänker på dig med

kram/e

18/2 -01

Hej e,

Hoppas allt är bra, tack för svaret, det gör mig glad att få svar.

Känner mig lite nere just nu, men det går över, det gör det alltid vet du.

Massa kramar

My

18/2 -01

Hej,

Vad roligt att ni tycker om sidan. Jag fyller på den efterhand. Det är verkligen fint av er alla tre att ta del av varandras berättelser så aktivt som ni gör.

My, är det ngt särskilt nu som gör att du inte mår bra? Eller sitter det i lite jämt och ständigt?

Berätta vad du gillar att göra! I vilka situationer mår du bra?

e, vad gillar du att göra? I vilka situationer mår du bra?

Var rädda om er!

*kram*
Birgitta

19/2 -01

Hej !

Jag tycker mycket om att läsa . Gillar att skriva egna dikter och noveller. Sedan har jag ett annat fritidsintresse som jag inte vågar skriva här. Rädd att någon ska känna igen mig.

Så tycker jag mycket om att lyssna på musik o sådär också.

Jag är ganska nere hela tiden. Blir lite bättre när jag får göra ngt roligt som skingrar tankarna lite, träffa kompisar eller sådär. Fast ledsamheten sitter ju kvar där och gnager ändå. Känns som det aldrig kommer gå över.

My, skulle jag kunna få din mejladress? (Om du inte vill skriva ut den här kan du ju kanske skicka den till Birgitta eller nå o så mejlar ja henne o får din adress eller nåt.)

Kram på er!/e

19/2 -01

Hej e,

Vad roligt att höra att du gillar att skriva. Hoppas du samlar dina dikter och dina noveller. Har du skaffat dig en fin skrivbok? Det finns så många trevliga nuförtiden. Jag har en med en nyckelpiga utanpå.

Visst kan ni skicka era mailadresser till mig om ni inte vill att de ska synas här.

mobbning@kastanjebacken.net

Jag blir lite nyfiken på din andra hobby *ler*

kram
Birgitta

20/2 -01

hej birgitta!!

oh va de e skönt o kunna skriva av sig här ibland!

nja... mina dikter hamnar mest på nån papperslapp som är lätt att gömma (så inte nån kan läsa)! noveller blir mest dom ja skriver i skolan , hinner aldrig hemma. det är synd.

*ler* om ja skickar min mejladress till dej så ska ja skriva om min hobby oxå

kram/e

20/2 -01

hej e,

Kolla sidan. Den är ny och den är för dig och dina dikter.

http://www.kastanjebacken.net/regnbagsbarn/e.htm

Undrar vart Ilse och My tog vägen? Kanske har de sportlov och hittar på något roligt?

Vi hörs! Birgitta

20/2 -01

jättefin sida birgitta!!!

tack!

kram/e

21/2 -01

Hej!

Åh tack så jättemkt för sidan!!!!Va kul!!!

Saknar dem oxå...de kommer nog snart igen...

Kram//e

22/2 -01

hej e och Birgitta,

jag har inte haft tid att skriva för min lillasyster är här på sportlov.

Det är roligt jag tycker så mycket om henne. Fast ibland är jag lite lite deppig ändå, jag vet inte varför, det bara är så ibland, men jag var mycket deppigare för ett tag sen när jag höll på och prata med en om hur det var i skolan.

Jag tycker om att läsa böcker, det kan jag göra hur mycket som helst. I skolan brukade jag vara på biblioteket på rasterna och hittar allt där.

Tack Birgitta för dina fina komentarer på sidan!

Jag ska spela spel med min syster nu.

Jag tänker på er, det känns så skönt att vara uppmärksammad! Hemma visar jag aldrig nått, det är jobbigt men jag kan inte.

Du får gärna min adress, e, jag skickar den till Birgitta, men jag hinner inte idag.

Massa kramar, ta hand om er!

My

22/2 -01

hej my

ja skickar min adress till birgitta nu!

va kul att din syster är hos dej. varför e hon inte det annars?

visar inte heller nå hemma...

kram/e

25/2 -01

Hej e,

nu har jag skickat min adress till Birgitta också, så kan vi få varandras.

Jag bor inte hemma så jag träffar inte min syster varje dag, tyvärr. Men vi hade kul nu. Har varit borta i helgen på skridsko och promenad på en sjö. Det var ganska många där, jag kände många, de är trevliga och gulliga, men jag har ändå så lätt för att känna mig ensam och utanför. Om vi är ute och går och jag hamnar sist så går jag och tittar på deras ryggar och tycker synd om mig själv, jag avskyr mig när jag håller på och tycker synd om mig själv.

Usch.

Och jag tycker ibland att jag aldrig syns eller hörs, ingen lägger märke till mig, om jag stannade eller försvann bakom dem så skulle de inget märka tänker jag. Men jag kan inte klaga på dem, de rår inte för att jag är så tyst att de inte ser mig.

De har blivit vana vid det och det har jag med, så mycket svårare då att ändra nått när jag har vuxit fast i det.

När vi var ute och gick så skulle de gå in i skogen men jag ville hellre gå på isen och lyckades säga det, de hörde och nån höll med men så fortsatte vi, då sa jag att nu går jag ut på isen istället men det hörde ingen den gången, så då gick jag, ingen sa eller märkte nått, jag kände mig så ensam och övergiven. Jag tänkte på dig, e och alla andra och längtade efter att prata med er istället.

Jag avskyr mig själv när jag håller på att tycka synd om mig själv och ömka mig, usch och fy!!

När jag säger nått och ingen hör mig eller iallafall inte visar att de hört då avskyr jag att jag nånsin sa det, det hjälper ju inte att fortsätta prata precis.

kramar er alla

My

25/2 -01

Har just läst om Emmiz, vill inte att nån ska behöva ha det så!!!! Jag hoppas att hon har det bättre nu och att det går bra för henne!! Kramar till dig Emmiz!!

Jag bara tröstäter hela tiden, jobbigt, vill inte få hål i tänderna och bli tjock. Det hjälper j inte heller.

Var är du Ilse? Hoppas att du kommer tillbaka!

Massa kramar till alla!

Ta hand om er allihop, det är ni värda!

Hoppas ni får massa kärlek nånstans ifrån!!

My

25/2 -01

Visst är det roligt att du har gjort en sida och TACK SÅ JÄTTEMYCKET, men jag har nog svårt att tro att min historia liksom kan vara så viktig...

Många kramar till dej!!!

Ilse

25/2 -01

Din historia är jätteviktig, Ilse! Vad roligt att du är tillbaka.

Jag tycker själv att det kan kännas bra att läsa om vad andra upplevt, jag kan till exempel kanske känna igen mig i nått. Har läst nått bra ur en bok: 

"Någonstans finns någon som har tänkt det viktiga jag nu förstår! Att förstå på det viset, det är att höra att så här har jag menat själv hela tiden. Menat men inte kunnat uttrycka. Först när någon ger mig orden, begriper jag mig själv." 

Ur medan regnbågen bleknar av Peter Pohl.

Jag har läst jättemånga böcker om mobbing av den anledningen tror jag, det är jobbigt att läsa men jag kan inte låta bli, det kanske är bra att göra det.

Iallafall tror jag att folk som hittar hit till letar just efter detta som står här, bland annat ditt inlägg!

Det är viktigt! Kanske också några som har möjlighet att förändra nått läser och lär sig eller förstår, tex lärare eller politiker.

Du är viktig, Ilse!

Jag är glad att du kom tillbaka,

Massa kramar

My

25/2 -01

Hej igen på er e, My, Birgitta och alla andra! Tänker nog inte försvinna, men jag har varit "hemma" en vecka och har ingen dator där så jag kommer nog att vara borta då och då tyvärr...

My, jag kände igen mej JÄTTEMASSOR i det senaste inlägget du skrev. Allt det där om folk som är jättesnälla egentligen, men som bara inte inser att dom liksom lämnar en utanför kunde jag nästan ha skrivit själv, så bekant var det. Fast, jag tyckte du beskrev så bra, med så bra exempel, så jag undrar om jag hade klarat att visa vad jag menade så tydligt 

Och till e: jag tycker ABSOLUT att du skall vara med på Birgittas sida, dina kommentarer känns viktiga där tycker jag!!!

Ha det så bra nu allihopa

Ilse

25/2 -01

Visst finns jag My, jag kommer nog att komma tillbkaka många gånger tror jag

Usch, på tal om Emmiz och sånt. Finns så mycket som inte borde få hända... så mycket att man knappt orkar inse allt tycker jag. Konstigt bara, att jag har så mycket lättare att veta att det som händer är fel när det är nån annan än jag som har det dåligt. Visst kan jag ju säga -GÖR INTE DEJ SJÄLV ILLA! till alla andra och verkligen mena det, samtidigt kan jag skada mej själv och tänka att jag bara förtjänar det.

Ta hand om dej My!!! Leta fast reda på ett gammalt mjukdjur eller nåt att krypa ihop med och krama och tänk på att det säkert finns fler än jag som skulle krama om dej riktigt hårt ifall vi fanns i närheten och kunde...!!

Ilse

25/2 -01

Bara på tal om böcker, en som kom att bli jätteviktig för mej var Johanna Nilssons bok 

"Hon går igenom tavlan, ut ur bilden"

Ilse

26/2 -01

Hej  e - My - Ilse!

Jag tycker ni skriver så underbart fint. Ni är så himla rara mot varandra. Ni visar en sån omtanke och empati. Ni är så enastående i att bekräfta varandra och varandras upplevelser.

Ni visar upp de finaste medmänskliga känslor som finns överhuvudtaget. Tänk att ni går omkring "därute" bland folk som inte ser! Egentligen är det synd om människor som inte förmår se det riktigt värdefulla i vardagen.

Åh, vad jag är glad att ni vill delge världen!

Minsann har världen "därute" mycket att lära!

Minsann!

Jag blir varm i hjärtat av en annan sak också! Ni väcker så fina minnen. Ni påminner om Semlan och Flingan. Det var Semlan och Flingan som gjorde att jag kom på idén med dessa sidor, Regnbågsbarn. Jag fick vara med dem i deras kommunikation under en period i deras liv. 

De var helt underbara mot varandra - precis som ni är! 

Testsida för

*kram*