19990917
Subject: Mias hemlighet
Känner igen reaktionen. Mias reaktion.
"Jag är en så dålig människa att jag inte borde få..."
Växte upp i en dysfunktionell familj, vart sexuellt utnytjad av pappa och mamma
såg inget.
Det var mitt fel...
Det som hjälpte mig ut ur tankarna om att det skulle vara mitt fel var att fundera på om
det hade hänt någon annan.
Om någon annan tjej i den ålderna hade drabbats av det, vems fel hade det varit då?
Ansvarstagande unga tjejer tar gärna på sig ansvaret för långt mycket mer än de
egentligen ska.
Bara tankar jag tänkte när jag läste Mias sida idag.
/Ulrika
Re: Mias hemlighet
Hej Ulrika,
tack för ditt mail.
Hur upptäcktes din situation? Vad kan man göra för att barn inte ska
vara så utsatta?
Hur har du jobbat för att komma igenom?
Kan jag lägga ut ditt mail på mailsidan?
Kram
Birgitta
Date sent: Mon, 20 Sep 1999
From: Ulrika
Re: Mias hemlighet
Ja Birgitta...
Att svara på dina frågor är inte så lätt, men jag försöker i alla fall!
>Hur upptäcktes din situation?
Det gjorde den inte. Jag förträngde den och kom själv inte på att det hade hänt
förrän jag var runt 20 år. Då kom jag ihåg att det hade hänt, men känslan av att
det var mig det hände kom inte förrän 6 år senare. Först då var jag klar att ta in
det sista.
Det var också känslan som var det värsta att ta in. Att inse att jag hade känt lust,
att jag hade tyckt det var spännande, att jag hade positiva känslor kopplat till
övergreppen.
>Vad kan man göra för att barn inte ska vara så utsatta?
En mycket svår fråga. Men jag tror att det handlar om att våga se barnen.
Att våga lyssna på barnen. Precis som du gjort med Mia. Att möta henne och visa henne
att här kan du få prata.
Barn kommer iof inte att bli mindre utsatta av det, men de kommer att känna sig mindre
utsatta för att någonstans finns det en människa som mentalt håller i deras händer.
>Hur har du jobbat för att komma igenom?
Jag har pratat mycket. Dels med vänner som jag knutit till mig, och dels i samtalsterapi
i olika omgångar.
Jag har också tänkt mycket. Funderat på vem jag är, vem jag vill vara,
varför det är skillnad där och hur jag kan förändra mig så att jag är den jag vill
vara istället för den jag blev.
Jag har släppt på många "hemligheter"- dysfunktionella familjer har ofta
många många hemligheter som framförallt barnen måste hjälpa till att hemlighålla.
Jag hjälper inte till där längre. Inte för att jag ställer mig på gator och torg och
skriker ut vilka mina föräldrar är, men mina vänner, människor som jag knutit runt
mig, de vet. Inte för att de behöver veta, utan för att jag behöver att de vet.
>Kan jag lägga ut ditt mail på mailsidan?
Ja, det är ingen fara för min del. *ler* Hemligheten är inte min juh...
/Ulrika
TACK Ulrika!
Jag är säker på att många finner stöd i att läsa om dina erfarenheter.
19991002
Subject: Mias tankar
Väcker återigen tankar innom mig.
Hur kan någon någonsin älska mig, när inte ens mina föräldrar klarade av att älska
mig. Den tanken bär jag fortfarande med mig. Den känslan dyker fortfarande upp i mitt
huvud ibland.
Samtidigt så kan jag, på ett intelektuellt plan, förstå att mina föräldrar hade sina
känsloliv i trasor.
De kunde inte älska mig för att DE inte kunde älska. Det hade inte med mig att
göra, det hade inte alls med hurdan jag var att göra.
Det var, och är, faktiskt deras problem.
Men tanken gnager vidare ändå. Inte alltid. Men ibland.
/Ulrika
Re: Mias tankar
Date sent: Sat, 2 Oct 1999
Hej Ulrika,
Jag tycker det är oerhört värdefullt med dina tankar. Du har ju kommit så långt i
ditt arbete med att tackla erfarenheterna.
Jag är säker på att dina reflektioner kan vara många till hjälp.
Jag ska försöka lägga dem i anslutning till sidan på ngt sätt.
Smärtar det dig mycket att läsa och påminnas eller kan det vara ytterligare ett sätt
och hjälp vidare?
Kram
Birgitta
Date sent: Sat, 02 Oct 1999
Re: Mias tankar
>Jag tycker det är oerhört värdefullt med dina tankar. Du har ju
>kommit så långt i ditt arbete med att tackla erfarenheterna.
Jag är dubbelt så gammal som Mia. Har alltså haft 14 år till på mig... De flesta
hinner tänka ganska så mycket under 14 år. (Även om jag ska erkänna att mitt
tankearbete inte satte igång förrän jag var en smula äldre, lite mer åt 22
hållet...)
>Smärtar det dig mycket att läsa och påminnas eller kan det vara
>ytterligare ett sätt och hjälp vidare?
Nej, det smärtar inte för min egen del när jag läser om Mia. Däermot så smärtar det
i mig för Mias del. Hon har fått gå igenom så mycket som hon borde ha sluppit. Å
andra sidan är det precis de erfarenheter hon nu har som kommer att forma henne.
Det var min uppväxt som lade grunden till den jag är i dag, och idag är jag mig
innerligen kär. Jag gillar den jag är och det liv jag lever. Men jag vore inte här om
det inte var för vägen jag har gått. (Metamorfoser är alltid trevliga, så länge
någon förstår dem)
Hjälpa mig vidare...? Jag vet inte. Kanske - eller så är det "bara" ett
sätt för mig att själv se hur långt jag faktiskt har kommit.
Om det hjälper eller ej, det vet jag nog först om ett halvår eller så, det är då jag
kommit tillräckligt långt ifrån för att se vad det var som ledde mig vidare vid olika
tillfällen.
/Ulrika
19991103
Subject: Mia skriver - jag tänker
Mia skriver:
>Det är sant..jag vill inte dö, jag är rädd för döden..men jag är lika
rädd för att leva.. en del av mej vill leva en annan vill dö..just nu har den som vill
dö övertaget. skadar mej själv hela tiden...men vill inte egentligen..jag är knäpp>
Och jag börjar tänka igen...
Känner igen mig. Kommer så väl ihåg när dödslängtan var nästan lika stark som
livslängtan. När livet var så fattigt att det enda som höll mig kvar på jorden var
den inre driften som sa att någon gång, någon dag så MÅSTE livet bli bättre, och det
vill jag inte missa!
Dödslängtan har ännu inte övergett mig, men mitt liv är så mycket rikare att livet
är ett bra alternativ. Döden hinner jag med tids nog.
Döden är jag inte rädd för, har aldrig varit, då det för mig är början på nästa
liv. Kanske var det också därför jag aldrig lät min dödslängtan ta överhand, då
jag tror att det är något jag behöver lära mig i det här livet som jag endra lär mig
nu eller i nästa liv... Bättre att leva igenom skiten nu och ha det överstökat...
Mia:
>Jag tror inte på dej..jag är ful och äcklig...fet..absolut inte klok>
Fet ful och äcklig...
Sådan kan jag fortfarande känna mig i mina mörkare stunder.
Det sorgliga är att jag aldrig var fet som barn eller tonåring. Det var
först när jag flyttade hemifrån som jag blev så fet som jag alltid trott att jag var.
Min kroppsuppfattning justerade min kropp istället för att jag skaffade mig en sund
kroppsuppfattning.
Känslan av att vara fet ful och äcklig grundlades av alla. Jag var inte som
alla andra, jag var lite för mycket, för lite eller för fel. Så svårt så många
gånger.
Så många gånger som jag grät för att jag gjort allt fel trots att jag bara försökt
vara till lags.
Det var först när jag slutade att försöka vara sådan att alla skulle gilla mig och
började försöka vara sådan som jag själv gillade som alla andra började gilla mig.
Det var först då jag vågade tro på att någon kunde gilla mig...
Mitt hjärta värker för Mia. Hon går igenom den svartaste av tunnlar...
/Ulrika
Jag måste säga att jag beundrar
Dig Ulrika. Så klok och analytisk Du är. Tack för att Du skriver om de tankar Du får.
Det ger ytterligare en dimension åt detta arbete.
Date sent: Wed, 03 Nov 1999 23:33:51 +0100
Re: Mia skriver - jag tänker
>Dina tankar och synpunkter är viktiga för Mia m fl.
Jag trodde nästan det. Vet själv med mig att jag då, när allt var så jobbigt, hade
mått bättre av att veta att jag inte var ensam om de här tankarna, att jag inte var den
enda somhare så konstiga och "felaktiga"
tankar...
/Ulrika
19991109
Subject: Flingan väcker tankar
springer för att fly.
springer för att komma undan
men undan kan jag aldrig gå
mitt inre är en ständig följeslagare
är det underligt att jag längtar mot döden då?
springer för att fly
springer för att komma undan
men mina minnen följer mig
likt svansen på en katt
är det underligt att jag fyller mina dagar med ljud för att slippa höra?
springer för att fly
springer för att komma undan
Stannar.
Vägrar att fly mer
Vägrar att försöka komma undan
Stannar.
Vänder ansiktet mot minnena.
Låter dem svepa över mig.
Låter mig minnas all smärta
all sorg
all vrede
all lust...
Stannar.
Möter smärtan
Möter den
Går igenom den
Går ut ur den
Möter smärtans förorsakare
Går igenom honom
Går ut ur honom
Ser till att han går ut ur mig
Går vidare
FRI
/Ulrika
19991110
Re: väcker tankar
Ulrika ... Åh så vackert du skriver!
Jag ska göra en särskild sida med dina mail så fort jag hinner. Får jag kalla sidan
för Rosentaggens?
Hur kommer man ifrån känslan om att ens kropp är äcklig?
Hur kommer man ifrån känslan av skuld?
Hur hanterar man känslan (då när det hände) att uppleva sig "särskilt
utvald" eller "särskilt omtyckt"?
Smärtan måste varit fruktansvärd både fysiskt och psykiskt?
Hur ska man kunna arbeta med barn och lära dem säga ifrån ... förstå när det är
fel?
Kram
Birgitta
Re: väcker tankar
>Ulrika ... Åh så vackert du skriver!
Tack! =)
>Jag ska göra en särskild sida med dina mail så fort jag hinner. Får
>jag kalla sidan för Rosentaggens?
Ja, det får du.
>Hur kommer man ifrån känslan om att ens kropp är äcklig?
Hur ersätter man en sanning som är felaktig, men så innerligt sann i ens eget huvud,
med en sanning som är sann?
Det går inte. Det finns inga knappar att skruva på, inga spakar att dra i för att
ställa ens egan känslor tillrätta. Det enda som fungerar är att börja i någon annan
ände. Att starta med att hitta en självkärlek.
Eller så var det för mig i alla fall.
>Hur kommer man ifrån känslan av skuld?
Sättet för mig var att placera någon annan i samma situation.
Om det som hände mig hade hänt någon annan, något av barnen som jag var
au-pair till tex, hade jag tyckt att det var hennes fel då? Nej, det hade jag inte.
Varför är det då mitt fel?
Jag kunde på så vis logiskt hitta fram till en skuldfrihet.
>Hur hanterar man känslan (då när det hände) att uppleva sig
>"särskilt utvald" eller "särskilt omtyckt"?
Jag vet inte. Jag har inte minsta aning då jag faktiskt inte hanterade detta när det
hände. Jag förtängde alltihop istället. Det är iof också ett sätt att hantera det.
>Smärtan måste varit fruktansvärd både fysiskt och psykiskt?
Då - som sagt, jag förträngde det för att det var för smärtsamt att hantera
det hela.
Nu - när känslorna av övergreppen silade igenom dog jag en smula. Känslan av att
blivit utnyttjad - av en människa som borde skyddat mig. Känslan av att blivit så
kränkt... Ja, smärtan var oerhörd. Jag vart tvungen att skriva ner allt jag kände och
tänkte då, för att kunna somna. Detta trots att jag vetat om övergreppen i sex år
då.
När känslan kom över mig - ja jag dog en smula...
Det värsta tror jag ändå är att jag ALDRIG kommer att kunna lita på någon man. Inte
till 100%. Inte ens mannen som jag älskar, och faktiskt litar på med mitt liv, mannen
som är far till mitt barn.
Ett litet frö av misstänksamhet kommer jag alltid att bära med mig - vet mitt barns far
vart gränsen mellan sunt gosande och övergrepp går?
Min far viste det ju inte...
>Hur ska man kunna arbeta med barn och lära dem säga ifrån ... förstå
>när det är fel?
Jag tror att första steget är att prata med barn om övergrepp. Om att barnen har rätt
till sina egna kroppar. Ett barn som har pratat om övergrepp och vet vad det är, som vet
att det är fel, har lättare att säga nej en ett barn som aldrig talat om detta.
En annan sak är att ge barnen någon att prata MED. För att föhindra att övergrepp
sker igen måste barnet berätta om den första gången, men vem berättar man det för
när man inte har några hela vuxenrelationer?
När alla vuxenrelationer är mer eller mindre infekterade så är världen mycket
begränsad...
/Ulrika
19991115
Subject: Oskuld
Flingan:
"På det sättet tog Morfar aldrig flickans oskuld. "
Inte?
Var det inte just det han gjorde???
Visst, den fysiska lämnades nog intakt. Men den psykiska?
Oskuldsfullheten lämnades verkligen inte kvar.
Jag känner verkligen hur min egen bitterhet väller upp när jag läser Flingans brev.
Jag fick också behålla min "oskuld". Och?
Känner jag mig mindre besudlad?
Har jobbet att komma över allt varit mindre jobbigt?
Har jag på något vis kommit lindrigare undan?
Ja, fysiskt.
De psykiska såren är inte mindre för det.
Fast min far ursäktade sig aldrig med hjälp av det. (Min far och jag har pratat lite
runt övergreppen, han har bett mig om förlåtesel.)
Däremot har jag några gånger upplvet att andra människor har ursäktat honom, och
andra gärningsmän, med att "Det gick ju faktiskt inte SÅ långt."
Jag brukar svara med att det var just det det gjorde.
Det gick SÅ långt. Så långt att det var FÖR långt.
Bitter vägrar jag låta mig vara längre stunder. Men ibland är det svårt.
/Ulrika
Ulrika,
Så rätt du har!
Många gånger kan människor mena väl eller tro att de lindrar genom att säga t ex ....
"det gick ju faktiskt inte SÅ långt" ...
men det är klart att SÅ långt är FÖR långt och alldeles för långt och
fruktansvärt fel. Något annat kan det aldrig vara.
Jag förstår mycket väl att känslor av bitterhet kommer över dig och det är mycket
strongt av dig att ha kontroll över din bitterhet så att inte den tar kontroll över
dig.
Kram
Birgitta
19991121
Subject: Flingan igen...
Mammas pappa skriver Flingan.
Min egen pappa, mammas man...
Min mamma ville inte veta. Hade hon velat veta det så hade hon sett det när det hände.
Det är jag övertygad om. Men när hon ändå fick veta det så ville hon veta det. Då
var det för sent för henne att ta ställning, jag var redan vuxen och fick själv
utkämpa mina strider.
Men närjag valde att inte låta mamam få reda på det så handlade det mycket
om vad jag trodde att hon skulle tänka och tycka. Jag ville inte att hon skulle tycka att
jag lade ännu en sten på bördan i deras äktenskap, jag ville inte att hon skulle tycka
sämre om mig för att jag "låtit" mig utnyttjas.
Jag ville inte att hon skulle ta ännu ett steg ifrån mig. Det gjorde hon inte
heller. Hon blev förtvivlad över att hon inte var där när jag behövde henne. Den
skadan kan hon aldrig laga. Men bara hennes önskan om att vilja torkade några av mina
tårar.
Vad jag sedan kommit på är att jag trodde att min mamma skulle reagera så för att
_jag_ själv hade sånna tankar. Det ligger väldigt mycket i detta med att vi känner
andra genom oss själva. Jag trodde att mamma skulle reagera på samma sätt som jag. Men
min mamma är, om än väldigt lik mig, inte alls som mig. Min mamma är en egen person
som måste få välja hur hon ska reagera själv. Faktiskt.
Hon kunde inte hela mig, men jag kunde bli en smula mindre trasig i skenet från hennes
önskan om att jag skulle bli hel.
/Ulrika
Subject: Flingan igen...
Hej Ulrika,
Jag hoppas att Flingan läser och tänker igenom dina kloka inlägg
riktigt noga. Jag har mailat till henne att jag ska lägga ut ditt
mail så snart jag hinner.
Kram
Birgitta
19991122
Subject: Om någon tvingar mig
Om någon tvingar mig
så går jag
om någon annan tar ansvaret
så vågar jag
om någon annan
men varje dag vaknar jag
ensam i mitt innre
/Ulrika
Re: Flingan igen...
Men Birgitta, tänk på att det verkar klokt från vår synpunkt bara för att vi ser
värden från vårt håll...
Jag har ännu inte vågat frga min mamma om hon älskar mig, för jag skulle inte orka med
att få ett nej till svar. Jag är ändå rätt övertygad om att hon skulle säga ja, men
jag vågar inte ta risken.
Bättre att leva med ovissheten, att kunna hoppas på det bästa, än att ta steget mitt
ut i det tomma intet och inse på vägen ner att det inte finns något skyddsnät.
Varje steg tas när marken är jämn nog, eller foten stadig nog...
/Ulrika
Re: Flingan igen...
Ulrika,
Du har så rätt ... igen. Vi säger och föreslår det vi tror är bäst så som vi ser
det. Och vi försöker verkligen göra vårt allra bästa och samtidigt vara ödmjuka i
förslagen.
Men visst finns skyddsnät! .... fast ibland har det förvånansvärt stora maskor ...
många faller alldeles för långt innan de fångas upp ... allt arbete måste gå ut på
att göra nätet utan minsta hål. Och fånga upp de som håller på och faller.
Skyddsnät för skyddsnät ...
Kram
Birgitta
Ps Jag tror du kommer att bli en underbar mamma när den dagen kommer
19991122+
Subject: Våga
>Men visst finns skyddsnät! .... fast ibland har det förvånansvärt
>stora maskor ... många faller alldeles för långt innan de fångas upp
>... allt arbete måste gå ut på att göra nätet utan minsta hål. Och
>fånga upp de som håller på och faller. Skyddsnät för skyddsnät ...
Jo, skyddsnät finns, många och många gånger tom bra. Men att våga slänga
sig ut för stupet utan att faktiskt SE nätet, eller ha en möjlighet att kontrollera
det. Det är mer mod än jag hade i alla fall.
>Ps Jag tror du kommer att bli en underbar mamma när den dagen kommer
Den dagen kom den femtonde oktober. I år. Då föddes mitt första barn. Min
dotter. =)
/Ulrika
Subject: Re: Våga
> Den dagen kom den femtonde oktober. I år. Då föddes mitt första barn. Min
> dotter. >
Menar du det? Så roligt! Det har du inte berättat .....!
Hur klarar du det med skola och allt?
*kram*
Subject: Skola?
>Menar du det? Så roligt! Det har du inte berättat .....!
>Hur klarar du det med skola och allt?
Öh... nu är jag inte riktigt med... Skola har jag inte gått i sedan ett par år
tillbaka...
/U
Subject: fel
Ulrika,
nu tänkte jag alldeles fel! Du går ju inte i skola ... väl!?
Kram
Subject: Re: fel
>Ulrika,
> nu tänkte jag alldeles fel! Du går ju inte i skola ... väl!?
Nä just det! =)
/U
19991205
Subject: Mias mamma
mamma var inte där
satt och väntade
som många gånger förr
väntade på att hon skulle visa mig
vägen
kärelekn
omtänksamheten
eller bara sig själv
mamma var inte där
undra om jag skulle känna igen henne...
/Ulrika - arg på föräldrar som inte gör sitt jobb
20000314
Ämne: Länkar
Nu har du glömt länka till sida 9 från indexframen....
Ser att Mia kämpar med sina känslor i övergreppssituation.
Kan bara berätta vad jag upplevde den natten då jag fick tillbaks känslorna från
övergreppen. Jag fastnade i ett självförakt, i ett självhat och i ett stort
själväckel. Minnet som slog hårdast var att jag hade känt lust. Jag hade känt lust
när min pappa tog i mig. Jag hade känt lust och kännt mig speciell när min pappa
förgrep sig mot mig.
Det var svårt, så enormt svårt att se det och att acceptera det.
Kommer också ihåg att det tog ett tag innan jag var färdig med läkningsprocessen.
Om jag är det... Men nu kan jag ialla fall se på mig själv utan äckel...
I vilket fall så är det med fruktansvärd smärta man inser att övergreppen jag
utsattes för slutade inte med den fysiska handlingen, utan fortsatte i många många år.
Ett av de följder som jag idag upplever som jobbigast är min oförmåga att säga
nej. Jag kan för mitt liv inte säga ifrån när någon vill ha sex med mig. Jag har med
åren lärt mig att inte sätta mig i situationer som kan leda till sex med män jag inte
vill ha sex med men kan alltså inte säga nej själv.
Det har min pappa lärt mig, att jag inte har rätt att säga ifrån, att jag inte har
rätt att själv bestämma över min kropp.
Sedan spelar det ingen roll vad jag intellektuellt vet, känslomässigt så får jag
inte... Jo, föresten, det kan jag, om jag är i en relation till en man. Men då inte
för min egen skull utan för hans skull.
För mig var det ett enormt framsteg då jag började säga nej till min nuvarande
sambo när jag inte känner att jag vill. Men det har som sagt tagit lång tid...
Tänker på er!
/Ulrika
20000516
Birgitta!
Du frågade en gång för länge sedan "Smärtar det dig mycket att läsa och
påminnas eller kan det vara ytterligare ett sätt och hjälp vidare?"
Och nu kan jag svara, nu ett halvår senare (som jag skrev då)... =)
Att läsa din och Mias brevväxling, att läsa om Flingans situation, så lik min egen
vart en av de bitar som puffade mig in i fortsatt bearbetning.
Jag blev stärkt över att se hur långt jag kommit, se att jag tagit mig förbi
självanklagelserna, eller snarare, att jag idag ser när jag felaktigt anklagar mig
själv. Det är lättare att se hur jag låter övergreppen fortsätta i mitt liv när jag
faktikst kommit så långt att jag skulle kunna välja att låta dem stoppa nu.
Har också startat en mailinglista för de som vuxit upp i övergreppssituationer.
Den ger mig också en hel del styrka och insikt. Den finns under
http://www.fagelfenix.net och är den som kallas fenix-barn.
Alla steg frammåt är steg som är bra...
Tack!
/Ulrika
_________________________
Jag tänker, alltså är jag förvirrad
Min
Blåslampa  ... visst är den söt!
Ni som vill arbeta aktivt för barns rätt och barns väl ....
sätt blåslampan på er sida!
Vill ni länka den till Mias, Semlans och/eller Flingans sida är det OK.
|
