|
Emma har varit en flitig besökare på mina sidor och nu har Emma en egen sida här. Emmas berättelse. Välkommen att skriva Emma! |
||
| Dagen som var ...
Den 3 oktober 2002 .... det händer inget med mig just nu.. jag mår dåligt av mitt förflutna. alla svek o plågor.. jag orkar inte mer, jag klarade av 10 års mobbning. men nu håller jag på o bryta ihop. varför frågar man sig? det var ju flera år sen jag blev mobbad sist.. jag vet inte varför det kommer tillbaka just nu men jag kan inte ändra på det... jag vill, men kan inte.. vem vill ha ett liv fyllt av dåliga minnen och plågor? jag vill det då inte. jag är rädd för döden men vill ändå dö. är det nåt fel i det? varför föds man om man ändå lever ett liv i plågor? varför föds man om man ändå dör? jag tror på ett bättre liv om andra ser vem jag verkligen är... och inte dömer efter utseende eller vad man tycker om. varför drabbar det just oss? vad gjorde man för fel som liten? jag kollade på ett band om mig när jag var liten, redan då såg jag att jag var ensam. min ende bäste vän är min syssling kim, för han vet vad jag gått igenom. jag litar inte längre på tjejer, för de bara sprider rykten och sviker en.. de väninnor jag har kallar mig saker och sprider rykten om mig. är de äkta vänner? jag tror på ett liv av glädje när jag först ser den. strävandet efter en ny vän. jag tror inte på kärleken. varför ska jag tro på något som man kan vara otrogen i? jag har haft 3 relationer med killar och alla har varit otrogna.. vem vågar man lita på? tjejer är känslokalla när man är vän med de (vissa iaf), killar är otrogna. jag hatar detta liv. om jag kunde byta med tjejen som går utanför denna våning skulle jag tro på ett liv. jag är en zombie. en känslolös tjej. jag är PoisonHeart. /Emma. Emma, gå inte i fällan att tänka att det är fel på dig! Mobbning fungerar tyvärr så och leder sitt offer i fällorna. Det är naturligtvis inte fel på dig. Det troligaste är att du har väldigt mycket kraft i dig och väldigt många kloka tankar. Jag märker på många (mobbade) jag har haft kontakt med att de är mycket fina och mycket spännande människor. De bär omkring den där lilla extra "människovärdefulla" egenskapen och är samtidigt så sårbara när de drabbas av kamratförtryck, mobbning, utfrysning ... det värsta man kan drabbas av när man är ung. Jag märker också att du har kraft och att du vill ... lilla Emma försök använda din energi att göra ngt som du blir glad och nöjd av. Så småningom hittar du ngn du kan lita på. Om du visste hur många "out there" som precis som du söker ngn att lita på. Våga ta kontakt, våga pröva nya människor ... ett tu tre ... *håller tummarna* *kram* Birgitta Dagen som är ... Den 4 oktober 2002 .... mm... men kraft hjälper inte bara... jag har inte viljan att leva. jag vill inte leva. det hjälper då inte hur mkt kraft jag har. jag är inte unik, jag är bara mänsklig. Unika men som tur är ... även mänskliga. Egentligen ska man vara glad för att man känner trots att det kan kännas outhärdligt vissa stunder. Emma, du behöver ngt i din tillvaro som ger dig mening. Som du känner ger mening och där du är viktig. Ibland kan det vara ett litet djur man har ansvar för. Det kan vara ett fadderbarn någonstans i världen. Det kan vara en äldre som saknar anhöriga. Men det kan också vara att du skriver ner din berättelse. Om du visste så många som kände igen sig i t.ex. Mias berättelse. När man har det svårt kan det faktiskt kännas lite bättre av att bara få veta att man inte är ensam om att ha det svårt. Det framkom i min undersökning. Emma skriv Din Berättelse i ett mail till mig så ska jag göra "Emmas sida". Vilka färger gillar du? *kram* Birgitta 2002-10-09 Emmas berättelse: Det här är min verklighet, min sanning…
En kall natt den 6e december föddes en liten
flicka, en flicka vid namn Emma. Hon vägde drygt 3050 gram och var 49
cm lång. Det är här mitt liv började. Jag lärde mig cykla när jag
var åtta och hade skolans minsta cykel. Kommer ihåg hur mina s.k vänner
skämtade med mig att cykeln var så fin. Det var den direkt inte, jag
kommer ihåg att den var lila med en liten korg framför styret, som det
var tre blommor på. En blomma i blått, gult och rosa. När jag började
första klass fick jag min första bästa kompis, vi kan kalla henne
Alice. Hon fick mig att känna mig betydelsefull och lycklig. Men i
andra klass kom det en ny tjej till skolan, vi kallar henne Elin. Elin
och Alice blev nya bästa kompisar och jag… jag försvann. Det var
under den tiden som utfrysningen började. Det var jag mot min klass.
Och klassen bestod av 21 elever inklusive mig. Under den tiden började
så kallade gäng. Det fanns ett gäng för de populära kommer jag ihåg…
jag försökte verkligen komma med i den gruppen, även om jag inte
ville. En dag, i andra
eller tredje klass, som jag kommer ihåg, tryckte fem, sex
klasskompisar in mig i ett hörn. Jag såg att Emelie, min lärarinna,
kom gående mot gruppen och mig. Men när hon fick syn på mig så vände
hon bara och gick in i skolbyggnaden. Vi hade då rast, mm… efter
rasten, tror jag, satt alla vid sina bänkar och Emelie sa inte ett ord
om det hon sett. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag
bara lät det fortsätta… Vid ett annat tillfälle,
som jag kommer ihåg, är när jag skulle ha svenska i trean, jag hade
inte gjort en läxa och min lärarinna bad mig att skriva bokstaven A på
tavlan. Man tänker säkert, ”vadå, är det mobbning?”. Mina
klasskompisar satt och skrattade åt mig där jag stod helt ensam vid
tavlan och skrev massor av A:n. Jag stod framme vid tavlan hela
lektionen. Sista biten av lektionen stod jag bara och grät, för de
fortsatte och sitta vid sina platser och flina åt mig. När lektionen
var slut räknade jag bokstäverna jag skrivit. Det var över 100 A:n… I fjärde klass
blev utfrysningen värre och de började kalla mig saker och liknande.
Jag var den ende i min klass som inte tog stelkrampsprutan. De hackade på
mig hela fyran. Det var i fyran som jag tog kontakt med skolkurator,
mamma fick reda på att jag blivit mobbad i två års tid och hon blev
vansinnig. Hon berättade för mig att hon pratade med rektorn på
skolan minst en gång i månaden för jag hade det värre o värre. Men
tyvärr så kommer jag inte ihåg det. Ska jag vara glad för det? För
ett halvår sen fick jag s.k minnen från den tiden som jag inte kommer
ihåg och jag tror det var i mellanstadiet det hände. Att en vuxen
person, Anders, tafsade på mig när jag var hemma hos Alice, det var
Alices pappa. Jag vet inte om han gjorde mer, och kommer nog aldrig få
reda på det. Det skrämmer mig mest… Men hos kuratorn gick
det ganska så bra. Jag mådde bättre när jag började femman och
under hela femman blev jag knappt varken mobbad eller utfryst. Jag fick
t.o.m en ny bästa vän, Angelika. Men i slutet av femman och början av
sexan började hon först bara hacka på mig och trycka ner mig. Jag
kommer ihåg känslan och jag vet att jag mådde väldigt dåligt av
det. Jag gick fortfarande hos kurator. Till slut blev det att Angelika började
slå mig. Vissa saker jag kommer ihåg är knytnäve mot låret (hela låret
var blått efter det o blåmärket försvann efter ett bra tag), jag
kommer även ihåg att hon slog mig i huvudet med en pärm nästan varje
dag. Det tredje jag kommer ihåg är att hon sparkade mig när jag gick
framför henne… I sexan mådde
jag så himla dåligt att jag gick regelbundet till kuratorn. Efter en
tid kom även Angelika till kuratorn. Jag var väldigt förvånad, men
kuratorn brydde sig inte. Den dagen slutade jag lita på skolkuratorn. När jag började
sjuan blev alla elever indelade i tre olika grupper. I en grupp var
det jag, Angelika och våra två halvkompisar, Marcus och Martin. Men
Marcus och Martin bytte till en annan grupp. Så då var det bara jag
och Angelika kvar (från L-e). Det fanns tre olika skolor, L-s skola, a-torps
skola och v-s skola. Lärarna blandade ihop alla elever så vi var
blandade. I början av sjuan
bråkade jag och Angelika hela tiden och till slut mådde jag så dåligt
att jag bytte grupp. I den nya gruppen fann jag fyra-fem nya vänner.
Och en av dem är min bästa kompis just nu. Under åttan mådde
jag ganska bra och hade vänner att umgås med. I slutet av höstterminen
i åttan bytte Angelika till min grupp. Min mamma hade pratat med lärarna
på skolan hela tiden att Angelika inte fick ha nåt med mig att göra.
Men ändå kom hon till min grupp. Undan för undan lurade hon mina nya
vänner och sa att jag var värdelös o.s.v. En tid spred hon rykten, över
hela skolan, att jag fes hela tiden. Efter det blev jag kallad för
gasis hela åttan och nian. De enda som kallade mig gasis var Sandra,
Tina och Lina. De tre var klassens kompisstödjare. Jag ville inte prata
med kurator, för jag hade slutat lita på dem, jag ville heller inte gå
till kamratstödjarna eftersom det var de som mobbade mig mest vid det
tillfället. Så jag höll bara tyst. Under slutet av
nian blev jag kallad för könsord av mina klasskompisar. Jag mådde
psykiskt dåligt resten av nian. Det blev en stor lättnad när jag fick
reda på att jag kom in på gymnasiet jag ville komma in på. Det var en
skola som heter De la gardie och det var ingen från min förra klass
som skulle gå där. Det enda jag kände var lättnad. Dagen kom, då
jag skulle börja första dagen på bildlinjen. Jag hade aldrig varit så
nervös som jag var då. Det var då jag fick min första pojkvän,
Andreas, och jag hade aldrig varit så lycklig. Jag mådde väldigt bra
under halva ettan. På vårterminen gjorde Andreas slut och det var då
som allt rasade. Det är därför jag sitter här nu och skriver. Det
senaste halvåret har jag tänkt på döden, självmord och tårar. I
maj, i våras, mådde jag så dåligt att jag började skära mig. Jag kände
hur starkare jag blev men ändå så känslig. Av misstag hade jag
skrivit ett självmordsbrev och slängt det i papperskorgen men glömt
att tömma papperskorgen på datorn. Så en dag i juni fann min bror
brevet… Två veckor senare
var jag för första gången hos psykologen på pbu. Karin var en lätt
person att prata med och jag tycker om henne mycket. Hon hjälpte mig väldigt
mycket men jag har en lång bit kvar. Samma stund som jag var där
skaffade jag piller, zoloft, heter den. Jag skulle ta en tablett varje
dag i ett halvår. Och nu sitter jag här,
trasig, sliten och tårögd. /Emma kram /Emma 2002-10-09 Mina tankar efter att Emma berättat ... Det är ju tydligt att Emma har gått genom skolan utan att få uppleva den trygghet som skolan självklart ska erbjuda sina elever! Emma har inte haft vuxna i skolan eller pedagoger som "sett". Inte heller reagerat! Det är ju fruktansvärt att den vuxne/pedagogen inte klarar sin ledarroll avseende t.ex. att tydligt och klart markerar vid fniss och dylikt. Ska det behöva vara så konstigt att begripa och inse hur himla utsatt ett barn kan känna sig framme vid tavlan när de övriga fnissar nedlåtande eller suckar eller .... Ska det behöva vara så!? Det handlar om förnuft och insikt. Handlingskraft. Civilkurage. Medmänsklighet. Mod. Fy vad många fega människor det finns "out there"! Tänk alla de medlöpare ...!!!... som fegt bara betraktar utan att ingripa! Fy så fegt! Klasskompisar borde verkligen bry sig mycket mer om varandra och om hur man mår. Om alla gjorde det så skulle det säkert skapa massor med kreativ energi. Om ni bara visste så många ungdomar som går omkring ... därute ... som känner sig ensamma ... övergivna ... osäkra ... ångestdrabbade ... ledsna ... sorgsna ... osäkra ... på gymnasiet ... på högskolan ... Så är det! Jag vet! Så många har berättat för mig. Tänk så mycket inneboende kraft som hålls igen hos alla dessa ungdomar! Kreativ kraft och energi som behöver just det där lilla stödet för att komma ut ... Varför inte våga ta kontakt med andra ... som också går omkring och bara vill vara tillsammans med någon ... göra något tillsammans ... som vänner ... våga vara vän ... bli vän med ... våga välja vänner i vimlet .... välj varandra! Våga välja vänner i vimlet! Min idé ... Kanske man skulle starta grupper ... vara-tillsammans-grupper ... eller ... göra-tillsammans-grupper ... inte ... vi-med-problem-grupper ... utan ... vi-som-gör-trevliga-och-intressanta-saker-grupper ... ... skapa nätverk ... inbjud varandra till aktiviteter ... jag vill gå på bio - vem vill hänga med? ... jag vill gå en långpromenad på torsdag - vem vill hänga med? ... jag vill jobba i datasalen på onsdag - vem vill hänga med? ... jag vill gå på föreläsningen - vem vill göra mig sällskap? ... ... skapa samtalsgrupper ... ca 8 st som träffas regelbundet och samtalar om tankar, funderingar, .... de viktiga frågorna som ungdomar bär ... kanske tillsammans med någon klok vuxen ... Jag och en kollega till mig har funderat på att starta samtalsgrupper för ungdomar. Är det en bra idé? Det skulle jag gärna vilja få ungdomars reaktioner på ... maila mig ... .... "Och nu sitter jag här, trasig, sliten och tårögd", skrev Emma. Jag vill inte att Emma ska känna så. Jag önskar att någon i Emmas omgivning "ser" och "fångar upp" Emma ... någon som vågar välja en vän i vimlet! När man har blivit sviken många gånger under sin uppväxt så är det inte konstigt om det tar emot att vara den som vågar ... först ... Nu är jag lite nyfiken på Emmas tankar .... *kram till Emma* Birgitta ....
|
||
