"Så stark du måste vara, som har varit med om så mycket men ändå överlevt.
 Vad ska du göra med den styrkan i morgon?" 

Ben Furman
(finsk psykolog)*

Min webbsida för 
*Det finaste och klokaste av mail*

Emmiz mail 
Kloka reflektioner: 1 2

*kram Emmiz*

"... lät aldrig saker komma av sig själva utan gick själv och hämtade dem."  Nalle Puh


LänkarRegnbågsbarn    Mitt arbete Mot Mobbning  Min sida Mot Mobbning   

© Birgitta Rudenius
KASTANJEBACKEN

*Har skrivit boken: "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom"


Hej birgitta

nu har jag ett sköööönt sportlov.

DU har väl redan haft ditt eller? men hoppas du hade skönt på det iaf. Jag har jobbat nu och i morgon ska jag åka till sälen över dagen, det ska bli såå kul, får hoppas att det blir lite varmare där, för i morse var det 26 minus i sälen hörde jag *brr*

Läste lite på dom nya sidorna e och my eller vad dom hette. 

Det är så sjukt egentligen det här med mobbning.

Vi diskuterade mobbning i skolan och min lärare sa att det fanns 2 kategorier av mobbare. en del som har dåligt självförtroende och därför mobbar andra, och en annan grupp som hade bra självförtroende och tyckte det dom gjorde var bra och rätt.

Jag sa då till min lärare att ja men dom som tror att dom har rätt dom har ju också problem, för vilken människa idag kan leva i det här samhället och alltid tro att just dom har rätt och inte lyssna på nån annan. Om man är så så blir väl dom ett problem också? Så tycker jag men då tyckte hon att jag hade helt fel.

Men hur är det? För om jag hela tiden skulle tycka att allt jag sa var riktigt och bra, och att jag alltid trodde att jag hade rätt. har inte jag problem då? Jag kommer ju i så fall aldrig att kunna lyckas bra på jobb och sånt om jag bara ska styra och köra över alla andra och inte lyssna på vad dom har att säga. Har man inte problem då också? Det tycker då iaf jag.

Jag satt och tänkte här om dagen, det är rätt sjukt, det fanns 2 personer som jag mobbade riktigt rejält, en tjej och en kille. Mot dom var jag ganska drivande och så. Tjejen gick i min klass i låg och mellanstadiet men när vi började högstadiet så bytte hon skola, hon ville väl inte gå med oss. Den andra killen gick jag på högstadiet med. Tjejen och jag pratade aldrig med varandra inte på flera år, men sen när jag gick i 1an på gymnasiet så av en slump började vi prata på internet (vi visste inte att det var varandra vi pratade med) men tillslut kom vi fram till att det var vi.

VI började prata rätt mycket, eller jag pratade med henne och jag bad om ursäkt och massa sånt, i början trodde hon inte på mej och var osäker men jag fortsatte prata med henne och sa att jag verkligen var lessen och att jag hade varit en idiot, jag sa inte att hon skulle förlåta mej, jag ville bara göra min grej att jag fick be om ursäkt och säga att aldrig nångång när vi var dumma mot henne så var det aldrig egentligen nått fel på henne, utan hon vart bara ett dumt val för att vi mådde så dåligt och behövde hävda oss. Det tog ett tag men sen faktiskt så vart vi vänner. Jag krävde aldrig det av henne men hon ville det. Det är inte så att vi är med varandra, men vi hejar på varandra, pratar lite när vi träffas ute och på internet.

Jag tycker det är skönt, för på nått sätt så tror jag att jag fick henne att förstå att det var aldrig henne det var fel på, sen får ju hon tycka vad hon vill om mej resten av livet, för jag kan ju inte ändra på vad jag har gjort. Huvudsaken är ju ändå att hon kanske förstår att det inte var nått fel på hon.

Den andra killen går i min klass nu, och det är helt underbart för vi har blivit otroligt bra kompisar, jag är hem till han ibland. och vi tar sällskap från skolan. Han har verkligen lagt att åt sidan och gett mej en andra chans och jag tycker om han såå för det.

Tänk dej vad sjukt det är, men ändå vad människor är förlåtande. Jag tror att om allt får ske i sin egen takt så kan man förlåta. För egentligen om jag tillexempel skulle gå runt och hata resten av mitt liv, vem bryr sig i det mer än jag? Det är ingen annan än jag själv som blir drabbad. Så kanske om ett tag, kan jag lära mej att också förlåt, förlåta på riktigt, och kanske börja älska igen. För ingen människa kan väl vara utan kärlek?

Alla behöver den, och jag tänker lära mej att ta emot kärlek fastän det är svårt. För ingen annan kan leva mitt liv, och ingen annan bryr sig heller om jag går runt och hatar och mår dåligt. Jag ska försöka ta kontrollen över mitt liv, andra har gjort det och då kan jag också.

För jag tror faktiskt att dom starkaste människorna det är dom som både kan älska glömma och förlåta.

Oj nu tror jag det vart ett långt mail.

Hoppas ni har fått lite varmare hos er, här är det fortfarande kallt och snö *ler* Minus 20. fast jag önskar faktiskt att det är lite varmare så man kan åka riktigt mycket bräda.

*kram kram*

emmiz


Emmiz reaktion på vad jag skrev i Min Dagbok den 1 mars 2001 angående:

"Plågoandar"

 Hej!!!

Jag funderar lite över det du skrev i din dagbok om plågoandar, om hur dom får ta så mycket plats. Och jag tror igentligen inte dom FÅR ta mycket plats, utan dom tar helt enkelt mycket plats. För ingen tycker om plågoandar, och eftersom man inte blir omtyckt, ja då blir man ännu stökigare och tar ännu mer plats därför att man hoppas eller vill kanske att nån kanske börjar bry sig om en då. För alla vill väl bli omtyckta?

Och vi plågoandra, ja jag har ju varit en riktigt sån, riktigt stökig, vi gör allt för att få uppmärksamhet, för man är ju ingen. Och kan man då iaf få lite uppmärksamhet genom att någon skäller på en, ja då känner man sig lite bättre.

Jag tror det är såhär, att personalen på en skola, fritids eller vad det är för nått, dom blir så trötta på dom stökiga barnen att dom bara inte kan bry sig om dom, kan inte förstå, och därför inte orkar lyssna på dom barnen. Utan allt dom har ork det är att skälla på dom stökiga barnen.

Jag tror inte det finns några igentliga plågoandar, som är riktigt elaka igentligen, dom bara beter sig väldig illa för att dom är olyckliga eller oförstående vad dom gör. För inget barn är väl elakt rakt igenom? Det hoppas jag iaf att ingen är, de är väl omständigheterna som formar barnen.

Jag tror att om det fanns mer personal så skulle man kunna ta sig tid för både dom drabbade och plågoandarna, och då kanske mobbningen skulle minska.

 Det här bara kanske låter dumt alltihopa, men på nått sätt så skär det i mitt hjärta när man kallar "plågoandarna" för dumma och att dom bara är ivägen. Det dom gör är fel, men dom som människor är väl ändå itne fel?

 Förlåt för ett dumt mail

 kram
emmiz


Emmiz, 
Du tänker så himla klokt och du är så duktig på att reflektera över situationer i vardagen. *stolt över dig*
Du ger ett "ansikte" för två perspektiv och det är så viktigt både för och i debatten. Om du bara visste så värdefulla dina tankar är. 
"dumt mail" - Nehej Du Lilla Gumman! - Klokt mail - är vad det är.

*kram*
Birgitta 

010305


Uppskatta varandras olikheter! Se olikheterna som en resurs!

Här kan (inte längre) skrivas tänkvärda tankar om mobbning:

Forumet borttaget 2006-03-06.


B1: Skicka
Date: 27 Feb 2001

S1

Hoppas det fungerar! Birgitta


B1: Skicka
Date: 28 Feb 2001

S1

Åh vilket fint mejl Emmiz! kram/e


B1: Skicka
Date: 28 Feb 2001

S1

ALLA KAN FÅR LÅTA FÖR ELLER SENARE ANARS VORE VI INTE MENSKLIGA MATTIAS


B1: Skicka
Date: 28 Feb 2001

S1

Tack e!!!! Hmm bara mina dumma tankar, men bra att nån kan tycker dom är bra. Mattias, det finns nog många som inte kan förlåta, och ändå vara mänskliga. För det kan ju inte vara lätt att förlåta nån som tex misshandlat en i hela sitt liv, och ändå om man gjorde det, vill man förnedra sig själv att förlåta om man inte fått en ursäkt? Det finns nog många som går hela livet utan att förlåta och går och är arga, det drabbar nog bara dom själva men ändå så är dom nog mänskliga tror jag. För är inte ilska mänskligt? Jag vet inte, men jag tycker alla borde lära sig att förlåta.


B1: Skicka
Date: 01 Mar 2001

S1

ja det där med förlåta är svårt...tror man mår bättre av att förlåta även om det är jättesvårt.kram emmiz!/e


B1: Skicka
Date: 01 Mar 2001

S1

Å, vilka fina tankar du skrev, Emmiz. Verkligen sant och tänkvärt! Jag tror att förlåtelse kan vara viktigt, för att fortsätta eller nått. Fast jag tycker att det på nått sätt kan vara svårt att veta när man verkligen har förlåtit på riktigt. Jag skrev ett inlägg på forumet för ett tag sen om förlåtelse. Om när vi "utanföringar" tog emot den allra värsta mobbaren (oj, det känns som om det var första gången jag använde ordet här, iallafall har jag inte gjort det ofta) när han hade trillat ner från sin position och inte fick vara med de andra. Vi ville ju inte att han skulle ha det som vi, vi visste ju hur det kändes. Kramar My


B1: Skicka
Date: 06 Mar 2001

S1

Det var en som var och talade på vår skola en gång och han sade ungefär så, att vi alla vill bli älskade. I brist på kärlek vill vi bli beundrade. I brist på beundran vill vi ha någon form av uppmärksamhet och då vill vi tom. bli hatade bara vi blir sedda. (fast, han sade det bättre än jag =))

På tal om plågoandar, så vet jag att flera av dom som mobbade mej hade problem. En av dom hade dyslexi, ens mamma hade just dött, en var väldigt dålig i skolan för att han knappt kunde nån svenska... och dom andra hängde väl med helt enkelt.

Tror inte att jag kan förlåta, ännu åtminstone, men det är nog framför allt dom vuxna jag inte kan förlåta. Dom som helt enkelt MÅSTE ha sett, men inte gjorde nåt. Det som Mattias skrev om att alla kan fölåta förr eller senare är kanske sant, men då måste man verkligen lämna allt bakom sig, tror jag. Bygga upp ett bra liv åt sig där man inte går runt och är lessen, eller känner sig utanför, eller tycker att man aldrig fick någon chans till ett vettigt liv överhuvudtaget. Jag tror inte att jag framför allt går runt och är arg, snarare är jag rädd, för att jag inte ännu lyckats lära mej att på nytt börja lita på människor. när det är mest mej själkv jag brukar avsky betyder det väl nog att jag inte kommit genom alltsammans, att jag inte ens har förstått att det inte, åtminstone inte bara, var mitt fel alltihopa. (varför skriver jag sådär, inte kan det väl ha varit mitt fel alls, eller??) Vet verkligen inte, men jag tycker i alla fall att du skrev fint Emmiz, mycket tänkvärt och bra. Föstår inte hur du kan vara så stark som du är (och det gäller många andra här också!) /Ilse


B1: Skicka
Date: 06 Mar 2001

S1

Hej Ilse!!! Tack för dina värmande ord, och du är stark du också, alla vi är starka. När jag skrev vad jag menar så menade jag inte att man ska tolerera plågoandar och ta hänsyn till dom. Helt fel, det dom gör är fruktansvärt fel, Men jag tror inte dom som personer är helt fel. Utan bara kanske olyckliga eller/och oförstående. Förlåta tror jag alla kan göra, MEN man ska inte förlåta för förlåtandets skull tror jag, utan förlåta om man verkligen känner att ja, jag har gått vidare nu, och nu orkar jag inte gå runt och vara arg längre, då kan man förlåta. Det finns nog också människor som förlåter för lätt, och det är inte heller bra. Jag tror alla måste lära sig nån slags balansgång och det är nog himla svårt. Vad bra du skrev om det där att det nog är dom vuxna som du har svårt att förlåta. För jag kan känna så själv ibland. Jag har blivit utsatt för övergrepp av rätt så många i min släkt, men det är nog inte dom jag är mest arg på nu, känns det som iaf. Utan det är alla i skolan, fritidsledare, kuratorer och andra vuxna som ständigt har letat fel på mej, men när jag äntligen har berättat vad det var för fel, ja då har dom klivit undan och tagit avstång från mej och inte alls hjälpt mej. Och det kan jag bli fruktansvärt arg på, ibland känner jag det bara så att jag har lust att gå runt och berätta i alla skolor till alla lärare och andra som jag har haft om vad som hänt mej, bara för att lixom säga. Varför gjorde ni ingenting? Det är klart, dom som har utsatt mej för övergrepp och sånt, kommer jag aldrig att kunna lita fullt ut på, och det kommer alltid att finnas ärr kvar. Men det är faktist inte dom jag är mest arg på nu, kanske senare men inte nu.

När jag skrev det där mailet till birgitta så letade jag också i huvudet efter det där talesättet eller vad det är, i brist på kärlek vill man bli........ Jag tycker den är otroligt bra, och det stämmer så väl.

Jag tycker du är otroligt stark Ilse, och inte ska du förlåta, förens just DU känner att det är rätt. Nu har jag snurrat till det riktigt här, hoppas att jag fick med allt jag tänkte skriva *ler* *kram* Emmiz


B1: Skicka
Date: 06 Mar 2001

S1

Kram Emmiz! Vad fint du skrev!! Så bra sagt! Jag har nog tänkt om de som var dumma i min skola, iallafall om ledaren, att han nog är olycklig också. Men jag har kommit på att jag aldrig har känt mig riktigt arg direkt, och har kanske (svårt att veta ibland) förlåtit, vill iallfall det. Bara funderar över det att jag inte är arg... Vet inte... Komplicerat. Kram, kram allihopa, det är ni värda!!!!! Ni är underbara människor, vet ni!!!!! :) Kram/My


B1: Skicka
Date: 08 Mar 2001

S1

Tack så mycket för det du skrev Emmiz! Ni är så fina allihopa här...!! /Ilse


B1: Skicka
Date: 12 Mar 2001

S1

Jag vet inte om det är så klokt men: mina mobbare har gett mig något som är svårt att skaffa sig själv: empati för andra människor


B1: Skicka
Date: 12 Mar 2001

S1

Hej, Det behöver inte vara så att du mist förmåga att känna empati. Det kan snarare vara så att det är ditt sätt att skydda dig själv från att bli sårad igen. I en situation där man "ger" och i stället får uppleva nya svek skapar lätt denna reaktion som du beskriver. När du känner att du verkligen kan lita på människor i din omgivning då kommer säkert din förmåga att känna empati. Låter det som om det skulle kunna vara så? Birgitta


B1: Skicka
Date: 14 Mar 2001

S1

Hej, jag förstod vad du menar om empati, tror Birgitta förstod fel, eller förstår jag fel, om du tycker att du har fått mer empati med andra av att just ha blivit mobbad? Om det är så, så kan jag känna igen mig i det. Att man på något konstigt vis har lättare att förstå andra, eller nått sånt. Jag trivs med det hos mig själv och på det lilla viset har det ju fört nått bra med sig, men så oändligt mycket tråkigt och jobbigt också förstås. Tänker du också så? Kram My


B1: Skicka
Date: 15 Mar 2001

S1

Visst är det så att man måste ha varit med om nåt jobbigt för att kunna ha en aning om vad andra känner, åtminstone tror jag det! Inte skulle jag vara som jag är om jag hade haft det helt annorlunda alltid, så är det ju bara, men det är ändå svårt för mej att orka ibland... /Ilse


B1: Skicka
Date: 24 Mar 2001

S1

Hallå? Var tog du vägen, du som skrev om empati den 12 mars? Det var ett så bra inlägg, skriv gjärna mer om du finns här? *kram på dig*!!!! / My


B1: Skicka
Date: 21 May 2001

S1

Jag blev psykiskt mobbad i 6 år! Det är över 10 år sedan! Jag har kommit över mycket som tur är men såren som uppkom då är svårläkta och jag kommer nog aldrig förlåta dem som mobbade mig helt och hållet! Särskilt inte den tjejen som var värst!


B1: Skicka
Date: 23 May 2001

S1

Det var jätte fint Emmiz ! du låter så "stor o förståndig" ! fast du e juh iof. tre år äldre än mej..men de glömmer ja bort hela tiden. sköt om dej gumman ! *kram* /Tessan


B1: Skicka
Date: 12 Jun 2001

S1

Hej du som skrev den 21/5!!! Jag tycker inte man ska förlåta om man inte känner det. När jag skrev dom här mailen så menade inte jag att jag skulle få något berömm för att jag hade blivit förlåten av någon mobbare, eller att någon ska tycka att det jag har gjort är bra. Jag har fortfatande förstört några människors liv under en period, kanske för hela livet, kanske en kortare period. Jag hoppas för guds skull att det är för en kortare period. Jag tror också det är skillnad på att förlåta och glömma. Och du ska absolut inte förlåta om inte DU tycker att det känns rätt, allt går i sin egen takt och allt du gör måste kännas rätt för dej.

Jag tror ändå att alla människor kan förlåta, men med att förlåta menar jag inte att man ska glömma. Dom jag har mobbat har gått vidare, accepterat och gett mig en andra chans. Dom kommer aldrig att glömma och dom mår säkert mycket dåligt än idag av det. Och att dom kanske beter sig på ett vist vis pga mobbningen. Men ändå dom har iaf förlåtit och accepterat eller vad man sak säga. Jag uppmanar ingen att förlåta om det inte känns rätt. Men jag skulle vilja kunna förlåta mer, och jag är faktist glad att dom förlät mig

Emmiz


B1: Skicka
Date: 13 Jun 2001

S1

Hej Emmiz och alla andra! Så som jag tror så är mobbare ofta olyckliga på ett eller annat sätt, och jag försöker att förstå de som är olyckliga. Tänker liksom att nån inte skulle handla så utan nån orsak. Jag tror och hoppas att jag har förlåtit mina mobbare, men det betyder inte att jag skulle vilja träffa dem eller ha dem som vänner, jag skulle ha svårt för att träffa dem och liksom vara mig själv nu. Och jag har inte glömt vad de gjort, även om jag hoppas att jag har lyckats lägga det en smula bakom mig nu. Jag tycker inte att det är okej att mobba och jag skulle önska att rädda och oroliga människor skulle kunna ha styrka att inte mobba (som du Emmiz, som slutade) men det har väl inte alla. Kram på er allihopa!! /My


B1: Skicka
Date: 14 Jun 2001

S1

Hej My!!!! Du har helt rätt, och jag förstår absolut att du inte vill umgås med dina mobbare, och jag tror inte heller att det är det viktiga. Det viktiga tycker jag är att om du känner att du kan gå vidare så är det okej. Men det är faktist en rätt kompis situation att en mobbare blir kompis med mobbningsofftret tror jag, men men det händer.

Jag tror att alla har styrkan att vända mobbningen till något bra, jag tror bara att det tar längre tid för en del, och kortare för några andra. Så tror jag det är med allt negativt. För som jag har hört så alla som har dragit sig ur gäng, varit krimmenella eller t ex varit med i någon nazist rörele och dragit sig ur har varit med i gänget för att "bli" någon, för att få bekräftelse för att dom har en dålig självblid. Kanske är jag naiv som tror att alla människor är goda, och jag tror att alla kan vända det dåliga till det bra, om dom bara får rätt hjälp. Och jag tror faktist tom utan att ljuga att dom som verkar mest kalla, mest "korkade", mest tomma innanför panbenet och hänsynslösa också är goda människor, bara att känslorna har lagts på is för ett tag. Men att om dom bara träffar en människa som bryr sig och som kan trycka på rätt punkter så kan den människan också bli snäll.

Läste att birgitta skrev förut nångån att dom barn som plågar djur ofta blir misshandlare när dom blir stora, men det är väl inte så konstigt. Redan då är någonting fel, för inget är väl normalt med att plåga djur. Visst små barn kan dra katten i svansen för att dom inte vet något bättre, men när dom börjar slå och kasta sten och sånt då går det för långt, och det tycker jag tyder på att någonting är riktigt fel.

Hmm my nu tror jag att jag har svamlat till det här rejält du *ler* har altid så svårt att skriva det jag vill säga :/ jaja glad över det du skrev iaf

*kram (om du vill) Emmiz


B1: Skicka
Date: 25 Jun 2001

S1

Vill bara säga att det är konstig situation jag menade när jag skrev kompis situation

Det vart lite fel *ler*

Emmiz


B1: Skicka
Date: 05 Jul 2001

S1

Glad att du skrev, Emmiz! Tror också på att alla människor har nått gott i sig, som du skrev. Det är så viktigt att man respekterar alla människor och försöker förstå dem tycker jag. Jag undrar om inte många mobbare (iallafall medlöpare) inte förstår vad de har gjort den mobbade, att de har förstört så väldigt mycket. Jag har träffat några av de i min klass och som jag förstod det så fattade de inte. Fast jag vet inte. Jag tycker på nått sätt att jag är en bra person och är nöjd med mig själv, jag törs vara lite mer som jag är och behöver inte följa alla andra liksom, samtidigt som jag ibland inte kan se mig själv i spegeln för att jag känner mig äcklad. Så det har liksom medfört både gott och ont, så som jag ser det. Det känns ganska skönt att jag inte bara ser det negativa med mobbingen. Jag har alltid velat hjälpa sådana som har "lagt sina känslor på is" och andra som mår dåligt. Tror att det kanske kan få mig själv att få bättre självförtroende också. Har därför tänkt bli kurator. Fast det är läskigt också! Usch, nu skrev jag massa om mig och inte Viktiga funderingar. Törs inte alltid, suddar och så, sånt jag inte tycker passar in. Tycker ibland att jag är knäpp och säger fel bara jag säger hej till nån och så avskyr jag mig för det. Hoppas att du har det bra, Emmiz! Jag har det bra. Massa kramar (vill jag gärna) My


B1: Skicka
Date: 21 Aug 2001

S1

Hej allihop! Det här var en ny sida, den har jag inte hittat förrän nu. Vad mycket intressanta funderingar det fanns att läsa här!

Jag har några egna funderingar angående det där med att förlåta. Den person som är viktigast, men svårast att förlåta, det är jag själv. jag tror att jag kan förlåta mina plågoandar, kanske (men jag tycker fortfarande mycketmycketmycketmycketmycket illa om dem) Men jag har inte förlåtit mig själv riktigt. Jag förstår inte vad det är jag ska förlåta mig själv för egentligen, så hur ska jag kunna förlåta något när jag inte ens vet vad det är jag ska förlåta. Under alla dessa år är det inte mina plågoandar jag hatat mest, utan mig själv.

Oj oj, nu blir mina tankegångar mer och mer förvirrade. Kram/Malin


B1: Skicka
Date: 28 Mar 2002

S1

jag kan aldrig förlåta allt kränkande som min "bästa" vän gjorde mot mig... att man kan slå sin bäste vän, utnyttja henne och sprida hemska rykten om henne... jag älskade henne som kompis, men att hon slog mig det kan man inte förlåta... "det finns ett ord, som sällan används på denna jord. det stillar hat, det stillar gråt. det lilla ordet är förlåt"... kram på er alla... /E.A.M. Haraldsson


B1: Skicka
Date: 19 May 2002

S1

Hej Birgitta! Jag är en tjej som är 18 år och bor i Sidensjö. Sidensjö ligger ca: 3 mil utanför Örnsköldsvik. Jag heter Brith Edin. Jag tyckte om din hemsida. Jag själv har blivit mobbad så jag vet hur det känns. När jag blev mobbad så ville jag bara dö. Jag ville inte leva. Varför skulle jag leva? Det var väl lika bra att jag tar självmord. Världen skulle inte sakna mig. Dessa tankar bar jag i huvudet i ungerfär fem år. Jag blev utfryst från klassen. Min farmor dog i samma veva. Hon var min bästa kompis. Hon saknar jag hela tiden. Hon var helt underbar. Om jag ska återgå till varför jag skriver detta så är det därför jag håller på med ett arbete om mobbning. Jag gick därför in på internet och skulle söka lite om mobbing och så hittade jag din hemsida. Du ha gjort en jättefin hemsida.

Mina tankar om mobbning är: Varför måste mobbning finnas? Tycker svenska folket att mobbning är roligt. Är det roligt att mobba andra? Att säga att du är full, du duger inte till nått, du är värdelös på allt...o.s.v. Jag skulle vilja säga till alla som mobbar så här: Skulle du tycka om när jag sa att du var värdelös på allt, du duger inte, du är så full så ingen vill ha dig...? Om jag sa det till dem så hoppas att jag får svaret NEJ!!!!!!! Att dem tänker på dem som blir mobbade. Jag tycker inte om mobbnig. Jag förstår om det är många unga som har ordet "självmord" i deras tankar. Jag själv har haft det i huvudet i nästan fem år. Jag har varit nära att lyckas också. Ibland önskar jag att det var jag som dog i stället för farmor. Världen skulle se mycket bätter ut utan mig.

Jag skulle kunna skriva mycket mer här men jag måste återgå till arbetet men jag lovar att komma tillbaka. Ha det så bra tills nästa gång vi hörs. KRAM, KRAM, KRAM, KRAM, KRAM, KRAM Brith Edin, Sidensjö


B1: Skicka
Date: 04 Mar 2003

S1


B1: Skicka
Date: 04 Mar 2003

S1

Hej mobbin är dumt


B1: Skicka
Date: 04 Mar 2003

S1

Hej.Jag skäner mig tung när jag ser någon blir utsat av mobbning