Jag har själv varit mobbad under flera år och vet hur det känns att absolut inte ha någon livsgnista alls och vara totalt likgiltig med allt, men ge inte upp!!

Jag undrar hur ska man egentligen handskas med livet efter mobbningen? Jag var själv mobbad under flera år men för min del är mobbningen något passerat och och i mångas ögon är jag idag snarare en person som "lyckats", pluggar numera utomlands, läser en topputbildning på en av landets absolut bästa universitet, har en rätt imponerande CV (=erfarenhetsbeskrivning) och har en umgängeskrets (även fast den kunde vara större).

Men trots detta kan jag ibland fortfarande känna en otrolig osäkerhet och brist på självförtroende och självkänsla. Många gånger när jag jobbar i motvind tar jag det väldigt personligt och i fall nån exempelvis inte hälsar så kan jag uppfatta det som ignorans som jag riktar mot mig själv.

Jag vet att det bara är dynga men tankarna kommer tillbaka hela tiden, har man en gång i tiden fått höra en massa glåpord och en massa skit om sig själv så är det så lätt att koppla till det förflutna, och vips så har man svaret på allt, det är förstås mig det är fel på ... kan det vara nåt annat?

Även fast jag vet att det är så totalt galet...

Varför ska det vara så otroligt svårt att kunna gå vidare med sitt liv och få såren att läka?

Varför ska det vara så svårt att kunna skapa förtroende för andra människor?

Kommer man överhuvudtaget kunna lämna allt bakom sig nångång eller ska såren blöda livet ut?

Kommer man nångång bli helt till freds med sig själv och sin personlighet?

Ta hand väl om er alla och era medmänniskor!!

Hälsningar från en som överlevde.