Aldrig någon som orkar engagera sig för mig, hur mycket jag än offrar av mig själv för andra. Gör tjänster, skämmer bort folk, offrar mina egna sömntimmar. Ställer upp i alla lägen, är så antiegoistisk det går, men aldrig får man något tillbaka. Aldrig. Jämnt ska man behöva ringa själv, jämnt ska man behöva berätta självmant saker som hänt, för det är aldrig någon som frågar och är intresserad. Känner mig mest tjatig. Jag har börjat vara tyst, en osynlig nolla när vi träffas allihop i kompisgänget. Jag är bara jobbig. Varför kan ingen se mig innerst inne? Jag behöver uppmärksamhet. Skriker skriker skriker inombords men aldrig någonsin har någon märkt det. Skulle kunna magra ihjäl, ingen skulle ens fråga vad som pågick. Aldrig nånsin. Varför slutar det alltid såhär? Kommer jag någonsin att känna mig hel? Jag var så glad när jag började på universitetet. Nu skulle det bli annorlunda. Hela mitt liv har jag aldrig haft en riktig riktig vän, men äntligen fick jag det. Flera stycken. Vi blev ett gäng, jag kände mig betydelsefull, vi hade så roligt. Men nu har det gått två år sedan dess. Jag blev dumpad av en kille och mådde pest. Plötsligt verkade bry sig, när jag som mest behövde det. Sen tog alla för givet att allting var bra igen, hur mycket jag än försökte visa för dem att jag fortfarande inte mådde bra. De orkade inte med tråkigheterna längre. "Äh glöm honom" lät det bara... Jag är så less på min fasad nu. Att spela glad och rolig för att dölja hur dåligt jag mår innerst inne. För varje gång vi gör något tillsammans inser jag mer och mer att de hade haft precis lika roligt utan mig. Jag tillför ingenting. Att bara sitta där och spela känns meningslöst. För det är bara då jag duger. De är inte mina riktiga vänner, det kan de inte vara. Aldrig aldrig skulle jag göra såhär mot en riktig vän. Jag skulle bry mig. Och hon, hur kunde hon svika mig så? En hel kväll och natt i somras med tårar och hemska berättelser från hela mitt liv, och hon, som jag trodde var den bästa av mina vänner, verkade inte orka ta det!

Den 6 november 2002.

Hej och tack för att du delat med dig av dina känslor.
Du är välkommen till mina sidor. De har ingen åldersgräns.
Jag skulle önska att du började skämma bort dig själv nu.
Vad skulle du vilja göra för din alldeles egen del?
Bästa hälsningar
Birgitta

Den 7 november 2002.

Vad jag skulle göra för att skämma bort mig själv?
Tja... Det var inte det lättaste att svara på. Min
mamma sa det nån gång när jag berättade lite för henne
nån gång jag var ledsen. Gå nu och köp dig något
riktigt gott sa hon. Unna dig något. Jag svarade bara
att jag inte var värd det, sen orkade jag inte prata
mer...

Äta något gott... Då har jag bara svårt att begränsa
mig. Och får ångest senare för allt onyttigt jag
tryckt i mig.

Köpa något speciellt bara till mig själv... Hjälper
ibland. För stunden. Tills jag plötsligt kommer
underfund med hur alldeles för mycket pengar jag
slösat bort på kläder eller dylikt. Och inser att inga
materiella ting kan ersätta min tomhet inombords.
Unna mig själv att laga mat i lugn och ro och pyssla
med lägenheten. Då får jag bara ångest sen hur mycket
tid jag slösat bort.

I helgen ska jag unna mig att hälsa på en kompis i
YY, men även vad gäller det finns det
bakomliggande ångest... Det kostar ju rätt mycket.
Därför har jag tvingat mig själv att jobba massor hela
oktober. Det blev för mycket med skola också. Halkade
efter, nu tänker jag skippa en tenta. Och så förlorar
jag ytterligare en hel helg när jag ska till
YY... tänk vad mycket jag har att göra.

Du ser... Det funkar inte vad jag än försöker unna
mig. Jag skulle behöva unna mig att ta paus från
ungefär allting. Men inte än. Måste härda ut. Inte
sabbatsår förrän efter vårterminen...

Nu förtränger jag allt jag har att göra genom att
sitta och prata med mina "internetkillar" som mina
kompisar brukar säga, i negativ bemärkelse, och
skratta åt mig. De förstår inte att det är dessa
människor som gör att jag orkar med att fortsätta...
Har fått för mig att de tycker att jag är intressant
för den jag är. Jag känner mig åtminstone lite
betydelsefull. Som en drömvärld man kan stiga in i. En
illusion som stannar kvar åtminstone för ett tag.

Alltså allt det här är ju bara så totalt patetiskt
egentligen. Mina problem är egentligen inga problem
alls om man jämför med alla andra jag läst om på din
sida.

Hej Lisa,
Med skämma bort menade jag i upplevelser (inte ting eller ätbart). Din YYsresa tycker jag är precis i rätt riktning. MEN! Du måste unna dig att njuta och ha roligt under resan. Det är precis vad du är värd!
Sedan ska du unna dig att kämpa med studierna. Unna dig därför att det är en härlig känsla när man uppnått resultat, kommit ytterligare en bit ... Studier är ngt riktigt bra att unna sig.
Problem - möjligheter - svårigheter - hinder - utmaningar - .... de egna upplevelserna.
Det är mycket som kan upplevas som svårt i vardagen. Var och en har rätt till sina utan att behöva förringa dem i jämförelse med någon annans. Det finns lösningar på både små och stora svårigheter.

Så roligt att åka till YY! Var i YY?
Hoppas att du får riktigt kul och njuter i fulla muggar!
kram
Birgitta

Hej!

Det funkar nog att ha kul när jag är där, det tror
jag. Men desto jobbigare när man kommer tillbaka igen.
Då undrar man hur man kunnat förtränga allt som väntar
här hemma och kan inte glädjas åt minnena på samma
sätt längre.
Vet inte riktigt vart i YY jag hamnar. Först till
L-n, sen ska jag träffa ett par stycken jag lärde
känna på en resa i somras. Inte bestämt riktigt vart
vi tar vägen och vad vi ska göra.
Jag kan inte bli nöjd med mina studier så värdelös jag
är numera. Jag som alltid var den bästa i klassen är
numera en nolla. Det går inte att ändra på tyvärr.

Kram Lisa

Hej Lisa,
Du är inte generös mot dig själv! Du har "kommit till ett stadium" där du antagit en helt felaktig och helt orättvis bild av dig själv. Detta måste du bryta! Bara därför att det är så fel! Så himla fel!
Jag tror att du är en intressant, ambitiös och omtänksam ung dam. Så är det bara!

Undrar vad du har för drömmar med ditt liv? *nyfiken*
Se till att vara öppen för alla upplevelser som gör dig glad och gör att du mår bra nu när du åker bort i helgen.
Genom upplevelserna blir du sedan starkare och kan ta tag i dina studier igen.
Jag hoppas att jag får ta del av dina upplevelser när du kommer tillbaka.
Själv har jag SÅ många ljusa minnen från YY från min ungdomstid. Först scoutläger sedan au pair sedan bara resor och upplevelser teater teater teater ...

Sköt om dig med omsorg och lev väl!
Idag och kommande dagar.
kram
Birgitta
Ps. glad för att du skrev i min enkät

Hej!

Vad jag har för drömmar och framtidsplaner? Jag vill
hjälpa människor, det har alltid varit min högsta
önskan. Göra något bra för världen. Något stort. Fast
jag vill inte bli läkare längre. Tänker bara inrikta
mig på forskning i stället. Fast innerst inne, är det
det jag vill? Eller läser jag en avancerad utbildning
bara för att det är vad alla förväntar sig av mig? Den
snälla duktiga flickan som kan bli vad hon vill. Det
var den bilden alla lärare och vuxna alltid hade av
mig. Klart att jag inte kunde ha några bekymmer, det
gick ju bra för mig. Det var bara problembarnen de
såg. De som hamnade i slagsmål, misslyckades på
proven, smygrökte på rasterna och skolkade. Jag var
bara den som problembarnen bakom sina glåpord
egentligen ville vara. Enligt de vuxna hade jag allt,
jag hade en lysande framtid. Varför kan jag inte leva
upp till det längre?

Jag har bara en dröm, som är mitt nyårslöfte år efter
år. I år ska jag bli lycklig. Tvivlar på att jag
någonsin kommer att känna mig lycklig. De få gånger
jag verkligen trott att jag uppnått min dröm har det
bara varit en illussion som försvunnit alltför snabbt.
Efteråt har jag undrat hur jag kunde vara så dum. Att
ens tro att livet kunde fortsätta vara underbart. Det
spelar ingen roll vad jag gör, det är ändå aldrig
tillräckligt.

Kram Lisa

Hej igen,
Hjälpa människor - ja det är himla intressant att arbeta med människor. Det är stort i sig även när det sker i "det lilla". Lisa du verkar sätta upp mål som du samtidigt bestämt dig för att inte kunna uppnå.
Du har haft höga förväntningar på dig och säkert också satt upp höga mål för dig själv.
Faktiskt känner jag igen mig lite i det du skriver. Så sa man om mig med.

Du måste "stanna upp" och leva på varje trappsteg av val mot framtiden och uppsatta mål. Vem har rätt att bedöma om ngt är stort. Du eller den du hjälper? Det är inte "medaljen" som är viktig det är levandet under tiden man verkar som är medaljen (= den egna tillfredställelsen i det man valt att göra).

Att bli lycklig ... i alla sina dagar ... som i sagorna. Finns det någon som har det så? Det kan aldrig vara ett statiskt tillstånd. Ibland kan man känna lycka, ibland sorg, ibland glädje, ibland ilska, ibland besvikelse, ibland tillfredsställelse .... Det kan sägas vara en lycka i sig att just kunna känna alla dessa känslor. Jag tror det är svårare för människor som har en stor repertoar av känslor än för människor som saknar denna. Svårare men berikande och fantastiskt om man ser det som en värdefull gåva.
Måla dina känslor! eller Skriv dina känslor! eller Dansa dina känslor! eller Spela dina känslor! Skapa!

Jag tror inte att du är långt ifrån Din Lycka. Faktiskt tror jag inte det! Den kan visa sig när man minst anar.

Får jag lägga ut mailen på en sida? Jag tror det kan vara bra för många att läsa. Vad vill du isf att sidan ska heta?
Vilka färger gillar du?

kram
Birgitta

Hej!

Jag är medveten om att jag ibland har haft för höga
krav på mig själv, men samtidigt, hur blir man av med
kraven? Nej det går inte. För det är sån jag är.

Jo, jag förstår att man inte kan vara evigt lycklig,
livet är en berg- och dalbana för de flesta. Man
uppskattar det positiva ännu mer om man även har
upplevt något negativt. Men för att det ska funka
måste man gå vidare från det negativa. Det enda jag
önskar är att jag kunde leva för dagen som vännerna
runt omkring mig verkar göra. Lämna saker bakom mig
och inte ha för mycket förväntningar (både i positiv
och negativ bemärkelse) inför framtiden. Lägga av med
att analysera allting om och om igen och inte få ont i
magen av att oroa mig för saker innan de ens har
hänt... Kunna tillåta mig att vara glad, utan att
behöva ha dåligt samvete för det efteråt. Klara av att
le åt roliga saker som hänt utan att koppla ihop det
med någon jämförbar negativ sak som hänt senare. För
mig är det att vara lycklig.

Om det händer något speciellt i mitt liv, t ex jag
träffar en kille eller åker på semester, då glömmer
jag allt sånt här strunt. Tycker bara att jag är
urfånig som ens tänkt det. Men efter ett tag kommer
det ändå ikapp mig. Förstår inte varför.

Jag blev så pirrigt glad för ett gulligt sms jag fick
innan idag, av en trevlig kille. Men efter ett tag
blev jag bara ännu mer ledsen. Av att jag märkte att
jag innerst inne hoppas någonting. Och det behöver ju
inte betyda något. Jag är rädd för att hoppas och sen
bli besviken. Men samtidigt, när hoppet inte längre
finns, vad finns då kvar?

Jag hade väl egentligen inte tänkt att det här skulle
läggas ut på en sida... Känner mig bara så konstig med
mina tankar... Jag tycker om blått.

Kram Lisa

Hej Lisa,
Nu är sidan snart klar. Hoppas du gillar den.

Du är klok och du har självkännedom. Vet ju vad som gör dig gott. Att inte analysera jämt! Men minsann bra att kunna när det behövs. Att inte oroa sig i onödan inför situationer. Men minsann bra att kunna förutse när det behövs. Men varför skulle du ha dåligt samvete för att du är glad? Passa på och ta chansen när den bjuds! Att vara glad och att skratta förlänger livet. När jag var ung kom någon i min väg som sa att musklerna i ansiktet inte ansträngs lika mycket när man är glad som när man är arg, vilket då skulle innebära att man inte får rynkor lika lätt. Det låter heltossigt men jag har faktiskt tänkt på det. Inte för att jag är rädd för åldersrynkor - jag tycker gamla människor med mycket rynkor är som de vackraste berättelsetavlor - utan för att jag verkligen inte vill ha "argrynkor" eller "bekymmersrynkor" eller de där fåniga "lärarinnevecken" på tvären mellan ögonbrynen. *ler och småskrattar*

Det är klart att du ska hoppas ... och låta dig bli besviken! Man låter ju inte bli att lära sig att cykla för att man ramlar. Medan du hoppas är du glad och entusiastisk mm Härligt! Passa på! Lev med känslorna! Sedan kan man väl stå ut med lite besvikelse emellanåt. Det låter enkelt och det är det ju inte alltid. I vissa stunder ... svåra ... tänker jag ... "då var det meningen" ... "det finns något annat som är tänkt för mig" ... jag tror faktiskt så ... utan att för den skull "överlämna mig åt ngt slags öde ... jag är samtidgt väl medveten om att jag styr mitt liv med mina medvetna val i vardagen ... precis som alla andra ... fast jag tror människor är väldigt olika medvetna eller omedvetna om sin egen roll och sitt eget ansvar i vardagsvalen. Ja så tror jag.

Du är lite för sträng mot dig! Hur kommer det sig?

kram
Birgitta

Den 12 november

Hej!

Ursäkta för mitt mail igår, jag mår bättre nu. Nej,
det är ju faktiskt inte världens undergång, det är
ingen fara. Mina vänner har varit så snälla mot mig
idag, de bryr sig nog visst om mig. Förstår att det
inte är lätt för dem att veta hur jag mår. De kanske
inte har någon aning? Hon jag berättade allt för den
där gången i somras vill nog inget illa egentligen.
Hon har kanske bara nog med sina egna problem. Usch,
jag har svartmålat allting tillräckligt nu, förstör ju
bara för mig själv.

Vet inte vad det grundar i från början egentligen.
Mobbing, föräldrar som grälar, kompis som dog, killar
som sårar? Det är ju förbi, måste lägga det bakom mig.
Måste. Ursäkta.

Kram Lisa

Den 13 november

Hej Lisa,
Ledsen att resan blev en besvikelse eller personen i fråga kanske.
Apropå det andra mailet ....
Gör du sånt du egentligen inte vill när du upplever en press?
Eller står du emot?

Jag tror alla har downperioder. Men om man upplever att de kommer ofta eller man upplever att självkänslan ofta är i botten då kan det vara viktigt att "resonera med sig själv" och kanske också få stöd från ngn annan så man redar ut tankarna rättvist. Ofta dömer man sig själv för hårt i sådana stunder.

Det finns människor med mycket självkritik och människor med lite. Båda innebär problem. Den förra mest för personen själv och den senare mest för omgivningen.
Eller vad tror du?

kram
Birgitta

Den 16 november

Hej!

Jo, om jag upplever press är jag nog lite dålig på att
säga ifrån. I slutändan brukar jag ändå oftast tänka
och handla vettigt, men tyvärr har jag begått ett par
misstag som jag ångrar djupt...

Jag blev väldigt sårad idag... I tisdags fick jag ett
mail från personen jag hälsade på förra helgen. Han
frågade om jag kommit hem väl och sådär. Jag har haft
så mycket att göra denna veckan och inte hunnit svara
och därför fick jag idag ett helt hemskt mail av
honom. Att jag är den mest egoistiska, otacksamma och
tråkiga människa han träffat. Det spelar ingen roll
att jag tycker han är ganska ointelligent och knäpp,
jag klarar inte av kritik. Jag försöker bättra mig och
inte ta åt mig av sådana saker, men jag har aldrig
lyckats. Jag klarar inte av tanken på att någon tycker
illa om mig, jag får sådan extrem ångest över att jag
gjort något fel...

Är hemma och hälsar på, var ett halvår sedan sist.
Känns bra än så länge, de är så glada att se mig. Fast
just nu är bara en förälder hemma, får se vad som
händer i morgon...

Stirrar i väggen... Egoistisk och otacksam... Orden
skär som knivar i mitt hjärta. Tråkig vet jag väl att
jag kan vara, tyvärr, men egoistisk. Nej, det gör
ont...

Kram Lisa

Den 18 november 2002

Hej Lisa,
Jag tycker han verkar reagera ganska omoget. "Anfall är bästa försvar". Han kände nog att det inte funkade ok och är rädd för att få ngn slags kritik själv och så avfyrar han sin svada innan ...
Han har kanske råkat ut för en sådan salva själv ....

Men men men ....
Han betyder ju inget för dig ... egentligen ... eller hur?
Varför då ge hans utfall och tyckande ngn betydelse!!!

Men du kan vara stark ... skicka ett mail och tacka för senast ... vill du sedan klämma dit ... "och även om jag inte tyckte särskilt mycket om dig heller så skulle jag inte skrivit så" ... eller ... "det var en trist bild du ger av dig själv i ditt senaste mail - so long!"

Måste man alltid säga saker som man faktiskt borde kunna tänka ut sårar den andre!? Måste folk vara så lågfungerande!? Folk fungerar verkligen på olika nivåer - tänkenivåer. Jobbigast tycker jag det är med vuxna som är så omogna i sitt eget känsloliv och så egoistiska att de låter sina känslor härja fast det kan vara till skada för barn i närheten. Det gäller ofta föräldrar som separerat när de talar (illa) om varandra inför barnet. Den föräldern som inte talar illa om den andra inför barnet är en mogen vuxen. Eller en människa som förmår ta vuxenansvar.
För att inte tala om alla vuxna som utövar känslomässig utpressning på sin omgivning!! Där har barn verkligen svårt att värja sig.

Vid detta laget har du nog sett att väggen reagerat med att slänga uttrycken i soptunnan - där de hör hemma.

kram
Birgitta

Den 24 November 2002

Hej!

Den där idioten är glömd nu... Mailen raderade, både
från inboxen och minnet... Var ju faktiskt han som var
dum, inte jag. Nej, jag är inte dum, bara lite svag.
Ibland. Men just nu känner jag mig ganska glad. En vän
sa till mig att hon och några andra varit så oroliga
för mig i höst. Jag har sett så trött och ledsen ut
tyckte hon. Och de tyckte inte om mina enformiga
minimala matlådor... Så hon tog hem mig och bjöd på
mat. För att hon var orolig för mig. Så snällt, så
snällt... Kan knappt fatta det! "Bara prata med mig om
det är något" sa hon... "Jag vet att jag kanske har
verkat lite ignorant ibland, men jag har bara inte
vetat vad jag ska säga. Egentligen bryr jag mig så
mycket om dig". Jag har längtat så efter de orden.

Vuxna som är omogna i sitt känsloliv och låter sina
känslor gå ut över barnen... ojoj vad jag känner igen
det där. Så många gånger mamma kom till mig för att
prata om hur dum pappa varit. Sen kom pappa till mig
för berätta hur lat o.s.v mamma är... Ibland sa de mer
till mig än vad de sa till varandra. Smög in i mitt
rum och viskade. Bad om råd. En 12-13 åring, vad
skulle jag göra åt saken?! "Säg det till honom i
stället!" vet jag att jag brukade säga... "Äh, då blir
han bara arg", fick man som svar. Jag ville inte höra,
ville inte stå på någons sida, t o m skrek mina svar
ibland för att den andre föräldern skulle höra vad vi
pratade om, men de gav sig aldrig... Så kom den dagen
då pappa kom in i mitt rum med några papper i handen.
Det var bara han och jag hemma. Det var
skilsmässopapper. Han bad mig läsa det och frågade mig
om villkoren lät rimliga. Han ville veta min åsikt.
"Jag vet att du är en förnuftig flicka, Lisa". Jag var
14 år. Han hade ännu inte talat om för mamma att han
ville skiljas... Jag var den första han delade sina
tankar med. Omoget.

Kram Lisa

Den 25 november 2002

Hej Lisa,
Du tar verkligen upp något viktigt här! Jag tror att många barn känner igen sig. Föräldrar som skapar lojalitetskriser hos barnen. Föräldrar som använder sina barn som sina förtrogna. Barn ska inte ha denna rollen! Ofta är de säkert alldeles för unga för att förstå och tycker bara det är svekfullt och obehagligt.
Föräldrar måste vara mer vuxna och mogna i sitt beteende så att de kan skilja på sina olika roller.

Skärp er föräldrar! ... får vi passa på att framföra här och hoppas att någon läser och besinnar sig för sina barns bästa.

Jag tycker det är rätt som du tänkte ... att det får dom väl prata med varandra om ... och inte med dig. Tyvärr kan jag själv känna igen mig. Jag har ibland vänt mig till barnen och beklagat mig över min man när jag varit irriterad. Men de säger faktiskt till mig att "det får du ta med pappa!" eller "jag vill inte höra på detta!" För visst är det fel! Det blir genast mycket mer rätt om man sitter tillsammans (de som är berörda) och tar upp det som bekymrar.

Vissa beslut måste vuxna ta fullt ansvar för. Visar de vuxna en svaghet här så kan det skapa otrygghet hos barnen.
Riktigt fult är det när föräldrar talar illa om varandra inför barnen. Det är nog tyvärr något som många skillsmässobarn upplever. Och även barn med samlevande föräldrar.

Vilka rara kompisar du har! Omtänksamma.
Var rädda om varandra! Vårda vänskapen!
kram
Birgitta

Den 1 december 2002

Nu har jag varit och fått min dom. Söta sms,
telefonsamtal i timmar, dejting, blyga blickar och
nervositet... Jag vågade hoppas, var glad. Han var kär
i mig, han sa det själv och jag vet att det var sant.
Ett par veckor, sen visste han plötsligt inte vad han
kände. Trots att det var han som tagit alla initiativ
redan från början. Han tyckte dock att det inte kunde
skada att lära känna varandra lite bättre ändå,
eftersom han inte riktigt visste, så idag skulle vi
träffas och fika. Kändes som om jag var på en
anställningsintervju, som att han skulle bedöma om jag
dög eller ej. Det märktes så tydligt att jag inte
gjorde det, han ville knappt möta min blick.

Kan inte få ur mitt huvud vad jag gjort för fel på
vägen, varför jag plötsligt inte var intressant
längre. Varför alla bara tröttnar på mig. Jag är så
less så less, orkar inte mer... Skulle så gärna vilja
ringa till nån kompis nu, men i det här fallet vet jag
ganska säkert att de bara tycker jag är jobbig. Mamma.
Min mamma är snäll och lyssnar ibland. Tills hon
plötsligt slänger ur sig något om Bingolottoprogrammet
hon tittar på samtidigt och visar att hon inte lyssnat
ett endaste ord på något jag sagt. Jag måste få
grubbla och analysera och vända och vrida på saker och
ting, annars exploderar jag. Nej, bäst att lämna alla
i fred...

Nu ska jag lyssna på samma skiva på stereon resten av
kvällen och stirra i spegeln. NEJ förresten, varför
tänker jag så? Jag ska skriva dikter. Dikter är bra
när man tänker. Fast först ska jag nog ringa mamma i
alla fall. Hon är trots allt min mamma, lite måste hon
få orka höra... Så mycket hon öst över mig en gång i
tiden liksom... Nåt bra har hon nog att säga. Som att
inte ta det så hårt, det kommer fler chanser... Men
efter hela min barndom har jag så otroligt svårt att
lita på folk. Det blir inte så lovande om man
inombords redan gett upp innan saker och ting har
börjat. Jag måste våga hoppas lite mer. Men det börjar
bli tugnt.

Kram Lisa

Den 4 december 2002

Hej Lisa,
Kärlek - förälskelse - kärleksbekymmer.
Var himla glad för att du genomlever detta!
Jag kan inte låta bli att tänka på en flicka i min undersökning om mobbning. Att vara utsatt för mobbare, utfryst under en massa viktiga år ... aldrig ha upplevt en förälskelse. Och vara 24 år. Det motsatta könet har blivit en symbol för plågor och förtryck.
En gång när jag var ung, ledsen efter att det blev slut med en kille ... sa min mamma några ord till mig som hjälpte mig otroligt just då och som jag fortfarande använder ofta.
"Birgitta, det var väl inte meningen!" och fortsatte "Om det är meningen att det ska bli ni två så kommer det att bli bra."
-Ja så var det fårstås! tänkte jag och det tycktes framstå som det mest självklara i världen.

Vilken tur att det inte blev så, kan jag tänka idag. Det var ju meningen att jag skulle träffa en helt annan och mycket mer spännande ung man. Så var det och så blev det!

Därefter har jag aldrig problem med ngt som inträffar. Jag tänker alltid: Då är det väl ngt annat (och mycket bättre, mer spännande, ...) som är ämnat för mig.

Kanske låter det fånigt ...?!
Men det hjälper och jag mår bra av att tänka så.

Lisa! Det väntar en mycket mer spännande ung man på dig! Ha tålamod!
Sköt om dig!
kram
Birgitta

UPPDATERAT

Den 8 december 2002.

Hej Birgitta!

Jo, kärlek kan vara klurigt och innerst inne förstår jag ju att om det redan efter ett par veckor känns fel för personen i fråga, då skulle det ändå inte funkat i längden... Man kan älta i all evighet vad man sagt och gjort för fel, men samtidigt vet jag att man oftast gör precis det som känns rätt för stunden. Tycker personen då inte om en för den man är, då är det nog
inte meningen som du säger...
Aldrig ge upp hoppet - sägs det - men efter några besvikelser börjar man såklart undra om det är en själv det är fel på.

Killar kan komma och gå, men ens familj och släkt är alltid densamma. Jag börjar alltid grubbla så mycket över min släkt när jul närmar sig. Suttit hela kvällen och tänkt, kan inte få det ur min skalle... Jag satt bara och funderade för nöjes skull vilka jag skulle skicka julkort till, har tänkt rita julkort själv nämligen. Så började jag plötsligt tänka på mitt "förlorade syskon". Det sitter så långt inne och jag förträngde det i ett par år, men nu hoppar det fram mer och mer... Kan inte koppla bort det just nu. Ett
halvsyskon som pappa blev ovän med för ca 4 år sedan.
Han var den sammanhållande länken och därför förlorade även jag (och mitt helsyskon) kontakten med personen i fråga, som jag inte sett eller hört något av sedan dess. Små syskonbarn som jag aldrig ens har sett. Åh,
ibland undrar jag så hur det är med dem alla...! Men jag bodde fortfarande hemma då, när kontakten bröts. Då var det pappas ord som var vår lag. Vi hade inget att säga emot... Halvsyskonet ville inte ha något att göra med vår familj heller. Jag vet att pappa kan vara elak, han hade nog slängt ur sig lite olämpliga saker kan jag tänka mig. Vågade aldrig ens tänka tanken att ta kontakt med halvsyskonet själv, av rädsla för att bli avvisad. Dessutom hade vi aldrig så jättebra kontakt innan bråket, så jag visste inte vad jag i så fall skulle säga.

Nu har jag flyttat hemifrån och skött mig själv ett bra tag, struntar i vad mina föräldrar tycker och tänker och lyder bara mig själv. Men jag vet ändå inte om jag skulle våga skicka något brev eller kort. Vad skulle jag skriva? Jag känner mig så skyldig, fast jag vet att jag aldrig var inblandad i bråket, bara pappa. Undrar vad pappa skulle säga... Han skulle säkert få reda på det. Usch, varför har jag inte tagit tag i det här innan? Fast kan det egentligen någonsin vara för sent? Det är mitt syskon, mitt syskon... Men jag känner mig elak för det pappa har sagt.

Tänk om pappa bara visste... Hur många tårar jag spillt bara för att han har sådant humör. 
Skilsmässoplaner, bråk med mitt halvsyskon... Aldrig har jag visat en min, aldrig sagt ett ord. Han tror nog att jag aldrig tagit åt mig, bara glömt allt. Men jag glömmer aldrig. Aldrig.

Kram Lisa

Den 21 december 2002.

Hej Lisa,
Ledsen att jag inte svarat förrän nu. Har haft så mycket senaste tiden.
Nu närmar sig julen och man vill nästan inte titta på nästa vecka i almanackan. Den bara lyser mot en tillbaka om allt man inte hunnit med.
Fast jag vägrar att låta mig stressas. Inte ska jag göra ngn julmat heller. Vi går nog ut och äter julbord om vi blir sugna på det. Ser fram emot mycket lugn och mycken ro.

Jag tycker du ska kontakta din halvbror. Det är ju vad du önskar innerst inne och hjärtat ska man följa.
Jag hoppas innerligt att du möts av samma önskan om återupptagande av kontakten.
Om inte så behöver du nog bara ge honom mer tid. Så småningom får ni kontakt det är jag säker på.

Hoppas också att du får en riktigt trevlig jul och ett spännande nyårsfirande.
kram
Birgitta

© Birgitta Rudenius