Date:           2004-04-06

Viktigast:      att lära mej att våga känna å i det möta mig själv...att lära mig att jag duger som jag är...vi är alla lika viktiga inför livet...å inför den högre kraften..
Kastanjebacken: jag är djup berörd å tycker att det ni gör är helt fantastiskt!!! jag är tanya, vuxet barn, alcoholist, narcoman, å människa...jag är sen en tid på väg tillbaka till livet....jag har fått nåden att försöka igen ...jag är djupt berörd av allt jag läst hos dej,känner igen mej, känner för barnen som lever i detta ständiga krig....ja vill bara dela med mig av ett minne som kom nu,det kanske blir långt men det ger en beskrivning av kaoset som rådde i mitt liv då som 6årig liten tös,,,,,jag kallar den GLAS SKÄRVAN.....Det är mamma å jag,hemma hos lennart,han som ibland gav mej skogaholms limpa med smör å ost å en kopp varmt the,när hungern nästan skrapat hål i min barna mage..[än i dag känns skogaholms limpa som en delikatess] hon är full å gråter vid köksbordet..tapeterna på väggen påminner om skog..jag tröstar,hon skjuter bort,blir arg,reser sig å ramlar...jag är liten,når knappt till midjan,men jag tar i me kraft som jag än ida kan undra vart den kom ifrån...mamma måste bäddas ned...för gemensam maskin kryper vi längs golvet,via hallen,till vardagsrummet,jag drar å puttar när hon inte orkar.i en sista kraft ansträngning på vingliga ben söker hon resa sig upp till sängkanten,men benen viker sig,hon faller.jag kan inte hindra,bara stå å se på..hon slår huvet i säng bordet,glas krossas å ljudet av smällen lixom ekar i luften..linolium mattan framför mina fötter fylls av blod,bildar små floder som närmar sig mina tår..jag har slutat att andas...hon har en glasskärva som argt sticker ut ovan 
ögonbrynet,,ögonvitan lyser vit emot mig,i min värld är hon död...jag ruskar henne men inget svar...jag tar en stol i köket,föratt nå upp till vredet på dörren,polislåset var alltid låst..ringer på en trappa upp,hos tjocka kristina,vän till mamma,skamen att nån annan ska få se håller mej hårt.redan då hade skammen byggt bo i min själ..jag ropar i brev lådan,mamma e död,hjälp!!!!inget svar,men någon annan har hört flickebarnet å ringer ambulans..men det vet inte jag,så jag smyger tillbaka in...jag sitter vid mamma,länge länge,blodet har redan koagulerat på golvet när jag hör 
sirenerna utanför...jag möter dom i hissen, å skriker hjälp mamma!!!minns inga känslor förutom skräcken,allt annat var inkapslat å otillåtet..å när ambulans killarna väl kommer in har mamma vaknat å säger till dom att allt är fin fint,hon ska ingen hjälp ha,glasbiten tittar argt ut över ögat,blodet har torkat...dom pratar en stund,mamma skriker å blir arg,dom går ut å tar hissen ner,lämnar mamma,överger mej,jag förstod inte varför,trodde allt va mitt fel......ja,de var minnet som kom till mej nu,med en del av känslorna som det då inte fanns plats för...jag vill säga att jag beundrar dig för det du gör,att du skapar ett rum för oss regnbågs barn,där vi har någon som hör oss....å där vi lånsamt å i trygghet kan dela med oss å för en stund vara barn...tack för det å för din tid....varma kramar till dej som läser detta...allt har en mening i livet å genom smärtan växer vi,å lär vi oss att vårda å älska det lilla barn vi bär inom oss,som farit så illa,så tror jag att vi kan blomma till de vackra å kärleksfulla varelser som vi är ämnade att va...kram tanya.....

Tack för att du hittade hit! Om du vill ... skriv om dina minnen ... det hjälper ... och om du vill så lägger jag dem här på sidan. 

kram Birgitta